Gästinlägg: Hållbar utveckling i praktiken- reflektioner från Zimbabwe

Mitt intresse för utvecklingsfrågor började med en resa till Zambia i gymnasiet. Sedan dess har jag längtat tillbaka till Afrika och nu, nästan fem år senare, har jag äntligen fått möjlighet att arbeta med utveckling i Zimbabwe. I det här inlägget delar jag med mig av mina erfarenheter av utvecklingsarbete från min praktik på United Nations Association of Zimbabwe.

Hållbar utveckling
Mitt intresse för utvecklingsfrågor väcktes för fem år sedan. Sista året på gymnasiet tilldelades jag och sex andra studenter ett stipendium från Folke Bernadottes Minnesfond för internationellt utbyte, vilket möjliggjorde en fältresa till Zambia i samband med att vi skrev våra projektarbeten. Sedan dess har jag läst kurser på universitetet om ekonomisk utveckling och engagerat mig inom frågor som rör hållbar utveckling genom exempelvis Svenska FN-förbundet. Vad som intresserar mig med utveckling är hur många frågor som fortfarande är obesvarade. Det är uppenbart att vissa länder är mer utvecklade än andra och att många länder har lyckats ta sig ur fattigdom. Trots det finns än idag inga entydiga teorier som kan förklara varför vissa länder är rikare än andra eller vilka strategier som leder till utveckling.

Utveckling är en av FN:s tre huvudfrågor, tillsammans med mänskliga rättigheter och fred och säkerhet. Millenniemålen togs fram av FN för att kunna följa upp i vilken riktning utvecklingen går, och de senaste 15 åren har FN:s utvecklingsarbete kretsat kring just Millenniemålen. Mot bakgrund av dessa mål har utvecklingen i världen generellt varit positiv: idag lever färre människor i fattigdom, färre människor går hungriga och fler barn går i skolan. Idag vet vi också mycket mer om världen vi lever i, jämfört med när Millenniemålen började gälla år 2000. Världen har gjort stora framsteg när det kommer till ekonomisk och social utveckling. Miljömässigt, däremot, har utvecklingen gått i helt fel riktning.

”Idag lever färre människor i fattigdom, färre människor går hungriga och fler barn går i skolan. Idag vet vi också mycket mer om världen vi lever i, jämfört med när Millenniemålen började gälla år 2000.”

Sedan början av 2016 arbetar FN med 17 nya globala mål som kommer gälla fram till år 2030. De här målen kallas de globala målen för hållbar utveckling, eller Agenda 2030. Fem av målen berör miljö, klimat, och hållbar användning av jordens resurser.

bild-1

Mål 5 bland de globala målen för hållbar utveckling handlar om jämställdhet mellan män och kvinnor. Här deltar jag i en paneldebatt tillsammans med Namibias Ambassadör om hur könsrelaterat våld skiljer sig länder emellan. Foto: Kudakwashe Chinjekure.

Från Millenniemålen till Agenda 2030
United Nations Association (UNA) of Zimbabwe arbetar med att främja FN:s arbete i Zimbabwe. Implementeringen av Agenda 2030 är en av de största frågorna just nu och ett av projekten som United Nations Association of Zimbabwe driver kallas “MDGs to SDGs”, vilket fokuserar på övergången från Millenniemålen till Agenda 2030. En stor utmaning för FN och världen är att få arbetet med Agenda 2030 att ta vid så fort som möjligt. UNA Zimbabwe samarbetar med universitet, statliga institutioner och civilsamhällesorganisationer för att påskynda implementeringen.

Under min praktik har jag arbetat mycket med projektet MDGs to SDGs. Jag har hållit föreläsningar på universitet och gymnasieskolor om utvecklingsfrågor, deltagit på möten och workshops om utvecklingsfrågor som anordnats av regeringen, och varit med och arrangerat event och kampanjer.

bild-2

United Nations Association of Zimbabwe samarbetar med ett tiotal universitet över hela Zimbabwe. Här besöker vi Bindura University of Science Technology. Foto: Hlengisile Jiyane.

“The SDG Generation”
Agenda 2030 gäller alltså från och med 2015 och 15 år framöver. När jag håller föreläsningar på universiteten i Zimbabwe brukar jag fråga studenterna hur gamla de kommer vara om 15 år – de flesta svarar 35-40 år. Det är unga människor idag som de kommande 15 åren kommer sitta på de beslutsfattande positionerna i samhället och leda stora företag. De kommer spela en avgörande roll för arbetet med de globala målen och har därför kommit att kallas “the SDG Generation”.

”Det är unga människor idag som de kommande 15 åren kommer sitta på de beslutsfattande positionerna i samhället och leda stora företag.”

Universiteten spelar en särskilt viktig roll för implementeringen av de globala målen. Genom forskning och utveckling får vi ökade kunskaper och ny teknik. Universiteten är dessutom det forum där framtidens ledare och beslutsfattare utbildas. United Nations Association of Zimbabwe fokuserar mycket av sitt arbete på “the SDG Generation” och har ett starkt nätverk där universitet och gymnasieskolor över hela Zimbabwe ingår. Genom debattävlingar, kampanjer och föreläsningar får studenter lära sig mer om Agenda 2030 och hur de kan bidra till hållbar utveckling.

Tove Forsbacka Karlsson
Internationell praktikant i Zimbabwe

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

Koll på: Lunds FN-förening

Lunds FN-förenings ungdomssektion har under hösten anordnat populära diskussionsträffar och workshops. Deras senaste event om Agenda 2030 drog över 100 personer och var ett samarbete med andra föreningar. Läs mer och inspireras av Lunds FN-förening!

Hej Sara! Du är ungdomsansvarig i Lunds FN-förening. Vilka aktiviteter brukar ni anordna?
I Lunds FN-förening har vi länge haft evenemang i samband med internationella FN-dagar, såsom FN-dagen och Flicka-dagen. Vi jobbar också med att informera i skolor, om FN och FN:s projekt. I höst har vi bland annat föreläst om Agenda 2030. Vi har även diskussionskvällar, och nu senast paneldebatt. Till våren hoppas vi kunna anordna studiebesök, och prova på FN-rollspel.

13094271_10209779499311052_6382928103238686402_n

Hannes Guggenheimer och Sara Rävås, Lunds FN-förening

kvallskurs_3

Workshop i Lunds FN-förening

14720598_10154006204599103_5786829336449967276_n

Svenska FN-förbundets ungdomsambassadör Warda Faith, och ungdomsansvarig i Lunds FN-förening Sara Rävås, driver workshop i Lund om Agenda 2030

Kan du berätta om ert senaste event?
Vi anordnade en paneldebatt förra veckan, som handlade om implementeringen av Agenda 2030 i näringslivet. Fyra panelister diskuterade tillsammans med en moderator dels kring sina egna områden, dels kring de frågor som publiken ställde. Det blev ett väldigt lyckat evenemang med över 100 deltagare. Evenemanget drogs från föreningens sida av en av FN-förbundets Agenda 2030-ambassadörer, Warda Faith som verkar i just i Lund. Evenemanget var i övrigt ett samarbete mellan Lunds FN-förening, Utrikespolitiska föreningen (UPF) och Föreningen för utvecklingsfrågor (FUF).

Wow, 100 deltagare! Har du något tips för andra som vill genomföra liknande event?
För att få folk till våra större evenemang trycker vi ibland upp affischer, och information skickas alltid ut till Lunds FN-förenings medlemmar. Vi försöker också jobba mycket med sociala medier och sprida våra evenemang där. De som kommer till våra evenemang är de som vill ha fördjupad kunskap, och tycker om att diskutera med de som har liknande intressen.

Vid ett samarbete mellan olika föreningar är det viktigt att ta tillvara på allas olika styrkor. Det bästa tipset jag kan ge vid genomförande av evenemang och aktiviteter är vikten av genomtänkt extern kommunikation, och tydlig arbetsuppdelning. Det finns alltid risk att något faller mellan stolarna, men med bra samarbete och förberedelser löser sig det mesta!

15101930_10208032180502119_683188615_o

Warda Faith och Sara Rävås

Nu blir man ju sugen på att engagera sig hos er. Hur gör man?
Det bästa sättet att engagera sig i Lunds FN-förening är att följa oss på sociala medier och dyka upp på våra aktiviteter. Vi finns på Facebook, Twitter och Instagram. Ungdomssektionen och mig når du bäst på fnungdomlund@gmail.com.

Vill du och din FN-förening också synas i ungbloggen? Skriv ett mejl till mig på caroline.wrangsten@fn.se!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

På Georgiens första integrationscenter för flyktingar

Jag har snart bara ett par veckor kvar här i Georgien. Jag trivs riktigt bra och tiden går alldeles för fort! Under de senaste veckorna har jag fått ta del av det georgiska FN-förbundets andra verksamhetsområden, och i skrivande stund befinner jag mig på United Nations Association of Georgias (UNAG) integrationscenter för flyktingar i Georgien.

Jag har under två veckor fått möjligheten att arbeta tillsammans med centrets väldigt engagerade medarbetare; Maka som är chef för centret, samt Irakli och Beka som båda två är projekthandläggare. Open house, som integrationscentret kallas, är ett samarbete mellan UNAG och FN:s flyktingorgan United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR) i Georgien. Open house är faktiskt Georgiens första integrationscenter för flyktingar och erbjuder en säker och välkomnande miljö för flyktingar att påbörja sin integrering i samhället. Centret hjälper även flyktingar med att identifiera utmaningar och att söka lösningar på de problem som de stöter på som nya i landet.

”Open house är faktiskt Georgiens första integrationscenter för flyktingar och erbjuder en säker och välkomnande miljö för flyktingar att påbörja sin integrering i samhället.”

Det finns cirka 3000 flyktingar i Georgien, framför allt från Irak och Ukraina, men även från Syrien och Tjetjenien. Chefen Maka säger att centret skapar en naturlig mötesplats för flyktingar där de kan träffas och byta erfarenheter, och erbjuder dem även en möjlighet att få verktyg för att lättare integreras i samhället.  ”En av de bästa sakerna med Open house är att vi kan erbjuda flyktingar hjälp med att få korrekt och uppdaterad information om deras legala, sjukvårds- och utbildningsrättigheter här i Georgien. Vi kan även hjälpa till att sätta flyktingar i kontakt med rätt myndighet och hjälpa till att översätta om så behövs”, säger Irakli.

För att integreras i samhället och kunna skaffa sig  ett jobb och en inkomst är det viktigt att lära sig språket. Open house erbjuder därför språkkurser i både georgiska och engelska. Jag har under mina veckor på centret blivit extralärare i engelska och har genom detta fått höra om många spännande livsöden. Många av de flyktingar jag träffat har varit i Georgien mellan ett och tre år och arbetar hårt för att bli en del av det georgiska samhället.

Aktivitet på Open House  Foto: Martina Banér

Aktivitet på Open House Foto: Martina Banér

För att låta flyktingarna ta del av den georgiska kulturen och den rika georgiska historien arrangerar Open house även kulturella evenemang och utflykter runt om i Georgien. Förra veckan fick jag möjligheten att åka med en grupp till National Center of Manuscripts. Det är ett georgiskt institut som bevarar ett rikt kulturarv och har en stor, unik samling av mycket gamla böcker och historiska dokument.

Besök på National Center of Manuscripts. Foto: Martina Banér

Besök på National Center of Manuscripts. Foto: Martina Banér

Det kan förstås vara svårt för flyktingar att skaffa sig ett arbete i Georgien, även om de fått språklektioner under en tid. Landet har en relativt hög arbetslöshet och det kan vara svårt till och med för en inrikesfödd att få ett jobb. Open house arrangerar därför bland annat gästföreläsningar och har en anslagstavla där jobberbjudanden kan sättas upp.

Det är särskilt roligt att få höra de många framgångshistorierna. En flykting från Irak, som tidigare studerat på universitet i Bagdad, fick jobb som engelsklärare på en skola i Tbilisi. Hon fick information om jobbet genom anslagstavlan, och teamet på centret hjälpte henne boka möte med skolan. Hon beskriver centrets hjälp så här:

”Thanks to Open house I was able to be an English language teacher and work with over 200 students from different parts of Georgia”.

Min kollega Irakli noterar att vi alla är bara människor och det enda vi vill är att kunna ta hand om vår familj och leverera mat på bordet, oavsett vart vi är i världen. Ett av Open house huvudansvar är att lyssna på varje flykting och hjälpa till att hitta en lösning på de problem som de möter här i Georgien.

Nästa vecka ser jag fram emot att delta i en utbildningskonferens för unga ledare från olika delar av Georgien. Tiden bara rinner iväg och det gäller att ta vara på varje minut!

Vi hörs!
Martina, praktikant på FN-förbundet i Georgien

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

Jag är här – jag är kär

Det känns som om det var förra veckan som jag var på Sidas förberedande praktikantutbildning, och det känns som att det var igår jag satt på flyget från Stockholm på väg till Dar es salaam. Så mycket iver, så många tankar och funderingar! Var skulle jag bo? Vem skulle plocka upp mig? Hur skulle min nya arbetsplats se ut? Hakuna Matata, nu är jag här!

Worshopen med VICOBA. Foto: Shawji Steven

Worshop med VICOBA. Foto: Shawji Steven

Låt mig börja med att säga att Sauda är ett vanligt Tanzanianskt namn och mitt östafrikanska utseende förvirrar många här. De pratas engelska men så fort jag presenterar mig så byter personen från engelska till att tala Swahili med mig. Jag tycker att detta är både intressant och kul då  jag märker hur folk är mer avslappnade gentemot mig och mitt utseende. Jag upplever att det ger mig möjligheten att ha intimare och mer avslappnade och öppnare möten.

En annan fördel är att jag får träna på mina grundläggande kunskaper i Kiswahili (som det egentligen heter). Under min första tid här kunde jag förstå kanske 15 procent% av en konversation, nu kan jag förstå 50 procent! Eftersom många antog, på grund av mitt namn och mitt utseende, att jag behärskade språket så hamnade jag i olika sociala sammanhang där konversationer förflöt utan att jag hängde med. Nu känns det däremot både tryggt och bra när det gäller språket!

”Under min första tid här kunde jag förstå kanske 15 procent% av en konversation, nu kan jag förstå 50 procent!”

Min första arbetsdag är ett levande exempel på hur mitt utseende skapar förvirring. Jag, tillsammans med mina två kollegor Shaweji och Goodluck, deltog på en workshop anordnat av Village Community Bank, VICOBAs. VICOBAs är en självfinansierad organisation som jobbar med verktyg för entreprenörskap, informationsspridning, folkbildning och ledarskap för förändring. Vi i United Nations Association of Tanzania (UNA Tanzania) var inbjudna för att föreläsa om den nya globala målen för hållbar utveckling (Agenda 2030), samt öka medvetenheten kring både målen och  Afrikanska Unionen, AU. Workshopen hölls på Swahili, det mest utbredda språket i landet. Under workshopen fick jag ständigt påminna min översättare om att jag inte förstod vad som sades. Det slutade tack och lov med att jag fick en översättning av Devota Likokola, grundaren av VICOBA Sustainable Development Agency.

14329397_10154492023844675_494301606_o-1

Workshop med VICOBA. Foto: Shawji Steven

Devota Likokola är en kvinna med pondus. Alla i rummet vaknade till liv när hon började tala. Hon öppnade workshopen på ett väldigt pedagogiskt och inkluderande sätt. Devota förklarade hur viktigt det är att förstå vad Agenda 2030 innebär, för att på riktigt kunna vara med i genomförandet: ”Vi alla arbetar på något sätt inom ramen för Agenda 2030 utan att veta om det”.

Min kollega Goodluck, som är projektassistent för Agenda 2030 och mänskliga rättigheter, avslutade workshopen med att påminna om mottot för Agenda 2030: ”No one get’s left behind”.

”Vi alla arbetar på något sätt inom ramen för Agenda 2030 utan att veta om det”.

Hittills har mina arbetsuppgifter under praktiken varit att skriva olika projektansökningar och mötesrapporter, planering av kommande projekt och besök hos potentiella samarbetspartners. Jag samarbetar mest med min kollega som är kommunikations- och hållbarhetsansvarig. Det fungerar väldigt bra, inte minst under internationella fredsdagen då vi anordnade aktiviteter och intervjuer om fred med kvarterets invånare.

Debatt med Policy Forum,  en aktiv  civilorganisation i Dar e salaam. Foto: Policy forum

Debatt med Policy Forum, en aktiv civilorganisation i Dar e salaam.
Foto: Policy forum

Dar es Salaam är den största staden i Tanzania vilket innebär att det finns otroligt mycket att uppleva och se. Tack vare mina underbara vänner hemma i Sverige med rötter i Tanzania har jag redan upplevt mycket utanför själva praktiken. Jag har bland annat firat den muslimska högtiden eid al-Adha där muslimer från hela världen  firar den årliga vallfärden till Mecka. Tiden flyger! Tänk att det redan gått en månad. Jag trivs så otroligt bra här, både på min praktikplats och mitt boende.  

Vi hörs snart igen!

– Sauda
Internationell praktikant i Tanzania

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

Intryck från mina första veckor i Armenien

I September flyttade jag till Jerevan i Armenien, för att arbeta som praktikant vid det Armeniska FN-förbundet, de första veckorna har gått otroligt fort och varit väldigt lärorika. Hittills har jag fått fira Armeniens nationaldag med militärparad och fyrverkerier, fått bekräftat att Armenier är otroligt trevliga och gästvänliga samt fått en inblick i det så viktiga, men också komplexa, arbete som Armeniska FN-förbundet bedriver genom sina olika projekt.

Efter att ha landat mitt i natten och efter att ha åkt taxi genom en mörk stadskärna så stod jag plötsligt där, ensam i en stor lägenhet mitt i centrum av en ny främmande stad. Jag skall vara ärlig, de första timmarna var ganska förvirrande, en ny stad ser alltid främmande ut på natten och innan du orienterat dig framstår allt som lite större och lite läskigare, än vad det egentligen är. Tillsammans med taxichauffören släpade jag mina väskor upp för de långa trapporna till mitt hem för de kommande fyra månaderna. Klockan var strax före två på natten men än hade jag varken vatten eller frukostmat. Den lokala affären var öppen och full med folk. ”Ost och bröd blir bra”, tänkte jag, ”och vatten, jag måste ha vatten”.

img_20161001_124702-01

I Echmiatsin, världens äldsta kyrka, några mil utanför Jerevan

När jag nu sitter på det Armeniska FN-förbundets (AUNA) kontor och tänker tillbaka på mitt första dygn, så känns det som en evighet sedan, fast det egentligen bara har gått tre veckor. Förvirringen och nervositeten jag kände när jag landade, var som bortblåst när jag, utanför porten till min lägenhet, första gången träffade min handledare, Sona, som välkomnade mig med ett stort leende. Om det är något jag lärt mig under mina tre första veckor i Jerevan, sa är det att Armenier, generellt sett, är otroligt trevliga och gästvänliga.

De första dagarna tillbringade jag mest på kontoret. Kontoret är ganska litet men med väldigt engagerad personal, och med ett ständig flöde av volontärer som kommer förbi för att dricka kaffe och arbeta med sina respektive projekt. Efter att jag fått ett skrivbord, blivit bjuden på armeniskt kaffe och blivit introducerad till AUNAs verksamhet, började min första arbetsdag som praktikant. Helgen innan jag landade i Armenien hade kansliet tillsammans med World Federation of United Nation Associations (WFUNA) anordnat en workshop for att introducera ett nytt projekt, Mission Possible. Min första arbetsuppgift blev att sammanställa och utvärdera deltagarnas åsikter kring workshopen, och återrapportera  till WFUNA.

De första veckornas arbetsuppgifter har varierat, från att sammanställa utvärderingar till att skriva nya projektansökningar. Även om Armeniska FN-förbundet har sitt kontor i Jerevan sa överser de ett antal lokala och regionala projekt. Sona, min handledare, koordinerar sex stycken projekt som alla syftar till att främja lokalt engagemang för mänskliga rättigheter, och främja för aktiv dialog mellan invånare och lokala myndigheter. Jag kommer framöver att tillsammans med min handledare resa till de olika regionerna for att besöka och utvärdera projekten.

”Jag kommer framöver att tillsammans med min handledare resa till de olika regionerna for att besöka och utvärdera projekten.”

Den 21 september firade Armenien 25 år som självständig stat genom att arrangera en stor militärparad som gick genom stadens gator. Det är viktigt att komma ihåg att Armenien, sedan tidigt 1990-tal, befunnit sig i väpnad konflikt med Azerbaijan över den omtvistade regionen Nagorno-Karabach. Konflikten, som sedan 1994 mestadels varit lågintensiv, eskalerade i April i år i vad som idag har kommit att kallas for Fyra dagars kriget. Många har förklarat för mig att just detta års nationaldagsfirande bör ses i ljuset av denna konflikt och militärparaden som en garant for landets fortsatta säkerhet.

”Det är viktigt att komma ihåg att Armenien, sedan tidigt 1990-tal, befunnit sig i väpnad konflikt med Azerbaijan över den omtvistade regionen Nagorno-Karabac”

 

20092016-p1050169

Nationaldagsfirande i Armenien 2016

Firandet blev en stark påminnelse för mig att konflikten är en ofrånkomlig del av den Armeniska vardagen. Särskilt påverkad blev jag av den starka kontrasten mellan att se tusentals glada och firande människor, vifta med röda, blåa och gula flaggor, som samtidigt hejade på en uppvisning av pansarvagnar, stridsflyg och soldater. Det för mina tankarna till krig och förödelse, inte glädje och fred. Det var dock en riktigt fin dag som tillsammans med kollegorna från kontoret.  Vi avslutade dagen med att se på fyrverkerier, högst uppe från Cascade, ett monument med utsikt över hela Jerevan och Mont Ararat.

”Särskilt påverkad blev jag av den starka kontrasten mellan att se tusentals glada och firande människor, vifta med röda, blåa och gula flaggor, som samtidigt hejade på en uppvisning av pansarvagnar, stridsflyg och soldater.”

21092016-dscf5241

Vi hörs!
– Joel
Internationell praktikant i Armenien

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone