”Jag vill arbeta med konflikt- och utvecklingsfrågor”

Linnea är en av våra ambassadörer för projektet Skolmat och projektet Flicka. Hon har alltid haft ett stort engagemang för mänskliga rättigheter och nu pluggar hon fred och utveckling på universitetet. Vi intervjuade henne om hur det är att vara ambassadör.

Linnea_web_svartvit

– Linnea, vad har varit det bästa med att vara ambassadör?
– Det bästa har varit att jag har fått utvecklas och framförallt utveckla mitt engagemang. Jag har fått stå upp och påverka andra – engagera, inspirera och ta del av samtal. Mötena och föreläsningarna i början var alltid lite nervösa. Jag föreställde mig att jag skulle få svåra, kritiska frågor. Men jag har bara mött öppna och intresserade människor, det är fantastiskt!

– Vad tar du med dig från din tid som ambassadör?
– Utbildningshelgerna! Vi har haft så bra kontakt mellan oss ambassadörer, vi har alltid ett utbyte av tips och idéer. Jag har fått lära mig så mycket. Och som jag sa, att jag känner att jag har fått växa och utvecklas.

– Har du något tips till de nya ambassadörerna?
– Var öppen för möjligheter! Tänk inte ”det här klarar eller vågar jag inte”.

– Vad vill du göra i framtiden med ditt engagemang?
– Jag vet att jag vill arbeta med konflikt- och utvecklingsfrågor, gärna med fokus på flickor och kvinnors rättigheter. I mitt arbete hoppas jag på att ta med mig många av de erfarenheter som jag fått genom min tid som ambassadör, särskilt inom ramen för projektet Flicka.

Vill du också bli en av Svenska FN-förbundets ambassadörer? Vi behöver fler unga, starka röster som vill vara med och bidra till att sprida information och öka engagemang för en bättre värld! Ansök och läs mer här: http://fn.se/ambassadorer

The Global Festival of Ideas for Sustainable Development

The Global Festival of Ideas for Sustainable Development inaugural event was held in Bonn, Germany home to the former plenary chamber of the German Parliament. Located right next to the Rhine is the World Conference Centre where the festival was held from the 1st to 3rd March 2017. The festival was the first in a set of annual forums hosted by the UN SDG Action Campaign and was the first playable policy conference. During the three days of the festival we had a chance to hear from world-renowned experts, leading thinkers, policy makers and civil society on the fight against poverty and inequality as well as sustainability. Each of the three days focused on a particular development challenge, to name a few was: Tackling inequalities (Lining up the politics with policy), unlocking green economy opportunities and disruptors to development.

sueellen 1

Foto: Ina Fassbender

The festival offered knowledge sharing sessions from stakeholders in a variety of topics to achieve the SDG’s including interactive sessions where participants had a chance to share their insights and experiences on different topics. Participants would each join three 20 minute discussions in small groups to pull out key learning from examples shared to propose ways to move forward and meet the SDG’s by 2030.

The festival offered high level plenary sessions, presentations, and a chance to listen to Ted-talk styles, join live debates and interviews based on interactive technology and innovation hubs showcased from a of variety organizations. As a result of using, the gaming experts and policy simulators using the 2030 Hive mind game, creativity was enhanced for all participants in the form of fiction.

image1

Sue-Ellen (left) with Lord Mayor Ashok Sridharan of Bonn.

Here is where we discovered trade-offs and collaborated with one another which transformed the participants into active players. The festival was a combination of listening, sharing ideas and opinions on a host of matters related to achieving the SDG´s. It, without a shadow of doubt, increased both the opportunity and quality for collaborations on common and shared values.

In my parting shot and in addition to all the visual proof of the success of the 2017 festival, I would love to urge as many young people as can, to attend the subsequent festivals in the years ahead, because they will surely benefit from wealth of knowledge made available as I came to learn and appreciate.

 – Sue-Ellen Njekwa, Värnamos FN-förening (UNA Värnamo)

Att kämpa för jämställdhet är att kämpa för en fredligare värld

På Internationella kvinnodagen uppmärksammas det viktiga arbete som görs för att göra världen mer jämställd, men också de orättvisor och den ojämställdhet som fortfarande finns kvar. Kvinnor och flickor diskrimineras och marginaliseras i samhällen runt om i världen, och deras rättigheter kränks dagligen. Denna utsatthet är särskilt påtaglig i konfliktsituationer. Samtidigt är kvinnors deltagande i fredsprocesser grundläggande för en hållbar fred.

Dagens konflikter leder inte bara till ökat våld mellan de krigande parterna, utan också mot civilbefolkningen. För kvinnor och flickor är sexuellt våld ett fruktansvärt hot. Sexuellt våld förekommer också under fredstid, men ökar ofta drastiskt i konfliktsituationer och är en stor fara för kvinnor och flickors liv, hälsa, rättigheter, och integritet.

Våldtäkter och sexuella övergrepp används som en systematisk strategi i krigföringen i dagens konflikter. Det används för att förödmjuka och dominera samhällen och etniska grupper. Det används också för att belöna krigare. Flickor kan ofta tvingas in i äktenskap med krigare som utmärkt sig på slagfältet, eller tvingas i prostitution och utsättas för trafficking.

”Våldtäkter och sexuella övergrepp används som en systematisk strategi i krigföringen i dagens konflikter. Det används för att förödmjuka och dominera samhällen och etniska grupper”

Peacekeeping

Mopti, Mali, där flera interna flyktingar vistas. Foto: UN Photo/ Marco Dormino

Risken för graviditet ökar också i samband med en konflikt, då preventivmedel blir ännu svårare att få tag på och då det sällan tas hänsyn till huruvida flickor och kvinnor vill bära mannens barn då de tvingats in i ett äktenskap eller prostitution. Graviditeten utgör ytterligare en risk, då tillgång till den vård som behövs sällan finns tillgänglig i konflikter. Majoriteten av de som dör i barnsäng eller graviditet men vars död hade kunnat förhindras bor i konfliktdrabbade områden.

Men sexuellt våld är inte den enda risken som flickor står inför i en konfliktsituation. Krig gör att många tvingas sluta skolan och inte får någon utbildning. Flickors utbildning är redan nedprioriterad i fredstid på många håll i världen, då familjer ofta bara har råd eller möjlighet att skicka ett barn i skola och då skickar söner snarare än döttrar. I konflikt blir detta ännu mer påtagligt, och flickor går i än högre grad miste om nödvändig utbildning. Även tillgången på mat och sjukvård försämras, och även här tillgodoses pojkars behov före flickors.

Svenska FN-förbundets bild

Flicka i Etiopien går i skolan. Läs mer om projeken ”Skolmat” och ”Flicka” på www.fn.se. Foto: Svenska FN-förbundet

Att kvinnors och flickors rättigheter till utbildning, mat, sjukvård, och till sin egen kropp och liv systematiskt kränks på detta vis är fruktansvärt.

Kvinnor och flickor är inte bara offer i konflikt. De är även viktiga aktörer för fred, och deras deltagande är grundläggare för att skapa en hållbar och positiv fred. Detta uppmärksammas av FN i resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet och resolution 2250 om unga, fred och säkerhet. Genom att inkludera kvinnor och flickor i fredsprocesser och politiskt beslutsfattande stärks freden i ett land. När kvinnor och flickor deltar på lika villkor blir samhället starkare, och risken för konflikt minskar.

08 March 2011: March in El Fasher city, North Darfur, to celebrate 8th March, International Women's Day. Picture: UNAMID - Olivier Chassot

08 Mars 2011: Marsch i staden El Fasher, norra Darfur, för att fira internationella kvinnordagen. Foto: UNAMID – Olivier Chassot

”Genom att inkludera kvinnor och flickor i fredsprocesser och politiskt beslutsfattande stärks freden i ett land. När kvinnor och flickor deltar på lika villkor blir samhället starkare, och risken för konflikt minskar.”

Att kämpa mot ojämställdhet och för kvinnor och flickors rättigheter är därför att kämpa för en fredligare värld. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg, både idag och alla andra dagar.

/Viktor Sundman,
Vik. handläggare för fred och säkerhet
Svenska FN-förbundet

Gästinlägg: Sista tiden i Tanzania

Min tid Tanzania börjar rinna ut. Att försöka sammanfatta min period i Tanzania är i princip omöjligt. Det har hänt så mycket på så kort tid! Nu är jag återigen tillbaka på ön Pemba, för att fortsätta jobba med Rights way forward, samtidigt som min handledare från Svenska FN-förbundet, Sophia, är här på besök.

Det känns otroligt jobbigt att man ska behöva säga farväl till Tanzania och alla dessa underbara människor som jag har kommit så nära under min korta period. Det är i stort sätt omöjligt att sammanfatta alla intryck och möten jag varit med om och för att ni ska få en närmare bild på hur det känns att vara praktikant  tänkte jag  ägna mitt sista inlägg till att lyfta människor från UNA Tanzania som haft en stor påverkan i mitt vardagliga liv här i Tanzania.

Godluck Willy är  projektassistent för hållbarhetsmålen samt mänskliga rättigheter på UNA Tanzania. Han har en kandidatexamen i juridik vid University Of Dodoma 2014 och har även examen i projektledning. Han är den av mina kollegor jag har kommit närmast.
Både han och jag  brinner för utvecklingsfrågor och vi kan sitta och ha djupa intressanta diskussioner i timmar efter arbetstid om saker vill förändra på kontinenten. En tydlig trend i Dar es salaam är att vänta in rusningstrafiken, och jag och Goodluck använder den tiden till att  försöka finna svar på komplexa frågor. Våra konversationer slutar oftast med att vi kommer in på jämställdhetsfrågor, och mål 5 i Agenda 2030. Jämställdhet  är för oss inte bara en grundläggande mänsklig rättighet, men en nödvändig grund för en fredlig, välmående och hållbar värld.

sauda3

Goodluck Willy, utanför UNA Tanzanias kontor. Foto: Sauda Luzze

Goodlucks intresse för jämställdhet började redan som liten: ”Jag tyckte att det var orättvist att mina systrar var tvungen att lära sig hushållsarbete medans jag slapp undan genom att gömma mig bakom skolböckerna.”

Några av de största utmaningarna för jämställdhet i Tanzania är det låga deltagandet av kvinnor på alla beslutsnivåer. Bakomliggande orsakerna till brist på  jämställdhet påverkas av den historiska och strukturella maktobalansen mellan kvinnor och män, och genomgripande könsstereotyper. Det är till exempel väldigt svårt för kvinnor att äga land trots att land utnyttjats mest av kvinnor på landsbygden. Kvinnor spelar en framträdande roll inom jordbruk och landsbygdsutveckling, liksom  trygg livsmedelsförsörjning. Regeringen i Tanzania har vidtagit olika politiska åtgärder och  program, men förändring sker inte över en dag. Tanzanias FN-förbund arbetar med att främja målet om jämställdhet i Agenda 2030, genom att aktivt jobba med könsfördelning och sträva efter en jämn fördelning mellan könen i sina aktiviteter.

En annan person som jag har lärt känna och kommit väldigt nära är  Rushda Hamisi Kassim som är volontär på UNA Pemba. Rushda är en av de mest aktiva och engagerade handledarna. Hon älskar ämnen om mänskliga rättigheter och jämställdhet och tillägnar mycket av sin tid kring dessa frågor. Hennes energi  influerade verkligen mig och man märker tydligt att hon älskar det hon håller på med.

Rushda Hamisi Kassim, efter Rights Way Forward utbildning på Pemba.

Rushda Hamisi Kassim, efter Rights Way Forward utbildning på Pemba.

sauda3

Jag och Johnbest Mwahaja, som är väldigt aktiv i Youth of United Nations Association Tanzania.

UNA-teamet i Tanzania, Pemba, YUNA (Youth of United Nation Assosiation) och många fler har gjort min period i Tanzaina mer än bäst.  Dessa månader har både varit en personligt men också professionellt lärorik resa i mitt liv och jag uppskattar verkligen alla erfarenheter och lärdomar som jag nu får ta med mig hem.

Nu är min tid i Tanzania slut, men detta är bara början på något stort i min resa genom livet och jag hoppas att fler precis som jag får möjligheten att prova på hur det känns att jobba för UNA Tanzania. Uppmanar därför alla med intresse att söka en internationell praktikplats hos Svenska FN-förbundet!

Sauda Luzze
Internationell praktikant i Tanzania

Gästinlägg: Vad kommer jag ta med mig hem från Armenien?

Min resa tillika praktik börjar sakta lida mot sitt slut och jag har börjat fundera på vad jag kommer att minnas och ta med mig från min praktik och tid i Armenien när jag väl är tillbaka, hemma, i Göteborg? Flera upplevelse har påverkat mig djupt; min tid tillsammans med mina kollegor på kontoret, alla fina möten med människor och alla historier som de berättat för mig eller kanske upplevelserna som kommer av att leva i närheten av en konflikt. Jag vet inte idag, men här följer några reflektioner som jag tror kommer finnas med mig under en lång tid framöver.

joel3

Vintern har nu kommit till Jerevan, det har blivit väldigt kallt och hus och gator är täckta av ett tjock lager snö. Foto: Joel Ahlgren

De första veckorna och månaderna försvann så fort, eftersom allting då fortfarande var nytt och främmande så blev dagarna fulla av intryck och upplevelser. Jag var väldigt nyfiken på staden och landet och ville därför upptäcka så mycket nytt som möjligt, varje dag efter jobbet gick jag långa promenader tillsammans med min kamera och letade efter personer att fotografera eller platser att utforska.Tiden flög iväg och jag hann knappt reflektera kring historierna jag hörde, bilderna jag såg eller platserna jag besökte.

Så plötsligt övergick dagarna i en mer rutinstyrd vardag, kanske är det alltid så att nyfikenheten man känner i början av en resa, är svår att behålla ända till sluten av den. Eftersom detta är det sista blogginlägget jag skriver så betyder det också att min resa sakta börjar lida mot sitt slut, i januari lämnar jag Jerevan och åker tillbaka till Göteborg. Jag tänkte därför i detta sista inlägg försöka minnas och reflektera lite kring de upplevelser och möten som berört mig mest under min tid i Armenien.

Joel1

I entrén till nästan varje skola sitter ett kollage av bilderna på soldater som tidigare varit elever, kollaget till höger är bilder på soldater som avlidit.

I ett tidigare inlägg beskrev jag en militärparad som hölls för att fira Armeniens 25-åriga självständighet, paraden som visade upp Armeniens militära kapacitet blev en stark upplevelse for mig och en viktig påminnelse om Armeniens konflikt med Azerbaijan. Under min tid i Armenien har den militära närvaron och konflikten blivit ett allt mer återkommande fenomen som fortsätter att beröra mig djupt. Jag är inte van att möta människor som direkt eller indirekt är påverkade av krig, därför har det varit svårt att förstå och relatera till jämnårigas berättelser om hur de, till exempel, blivit skjutna när de varit inkallade till att vakta gränsen under deras tid som värnpliktiga.

Den här flickan har, tillsammans med sin mamma och bror, flytt från nagorno-karabash. Bilden togs i samband med ett av Advocating Human Rights projektens aktiviteter, där familjer på flykt från konflikten fick möjlighet att träffa representanter från lokala myndigheter och få information om sina rättigheter i Armenien. Foto: Joel

Den här flickan har, tillsammans med sin mamma och bror, flytt från nagorno-karabash. Bilden togs i samband med ett av Advocating Human Rights projektens aktiviteter, där familjer på flykt från konflikten fick möjlighet att träffa representanter från lokala myndigheter och få information om sina rättigheter i Armenien. Foto: Joel Ahlgren

Likaså blev jag djupt berörd när en äldre herre, som följt efter mig på väg hem från mataffären, visade bilder på sin son som skadats på gränsen och sedan ursäktande bad om att få lite pengar till hans medicin. Eller när jag träffade en grupp äldre kvinnor som alla flytt  sina hem i Nagorno-Karabash och med svårigheter försökt hitta nya hem i Armenien, medan deras söner och men fortfarande var kvar som soldater.  Man läser ofta att konflikten mellan Armenien och Azerbaijan är frusen, det vill säga låst i ett icke-eskalerat läge. Det är kanske sant om man endast bedömer antalet fysiska skadade till följd av militärt våld. Men bland Armenier är konflikten allt annan än frusen och påverkar de flestas liv. Killar som tvingas göra värnplikt i två år när de är 18 år gamla,  föräldrar som oroligt inväntar nyheter eller kvinnor som ensamma tar fullt ansvar för familjens flykt bort från konfliktens närområden. Konfliktens närvaro i det dagliga livet märks inte minst när man i entrén till vare skola ser ett kollage av soldater som  tidigare varit elever, vissa av bilderna bär sorgeband for att markera dess bortgång.

”Man läser ofta att konflikten mellan Armenien och Azerbaijan är frusen, det vill säga låst i ett icke-eskalerat läge. Det är kanske sant om man endast bedömer antalet fysiska skadade till följd av militärt våld. Men bland Armenier är konflikten allt annan än frusen och påverkar de flestas liv.”

joel6

Det är dock lätt att fasta i konflikten och det är därför viktigt att påpeka att det Armeniska samhället är så otroligt mycket mer än bara resultatet av en konflikt. Många av mina starkaste upplevelser kommer av alla fina möten jag haft. Till exempel med mina grannar när de tidigt i höstas insisterade på att bjuda mig på grillfest, eller alla engagerade ungdomar jag mött genom FN-förbundets olika aktiviteter. Även spontana och snabba möten med människor har varit betydelsefulla, till exempel  alla försäljare som, utmed vägarna eller på marknaderna, sålt allt från hemmagjort vin till inlagda grönsaker och ofta varit minst lika intresserade av mig som jag varit av deras produkter.

Nyårsfirande med min handledare, Sona, hos hennes föräldrar i Vanadzor.

Nyårsfirande med min handledare, Sona, hos hennes föräldrar i Vanadzor.

Jag vet inte idag vad jag kommer sakna mest när jag är tillbaka hemma i Sverige, jag vet däremot att jag verkligen skall försöka hitta tillbaka till den nyfikenheten som jag kände i början och ta till vara på mina sista veckor i Jerevan. Nyår här firas med massor av mat från morgon till kväll, och Armenisk jul firas den 6 januari i enighet med den Armeniska apostoliska kyrkan.

Tack för mig,
– Joel Ahlgren, internationell praktikant i Armenien