Gästinlägg: I Revolutionens Hetta

Jag heter Johanna och är 22 år gammal. Jag extrajobbar ibland på FN-förbundet här i Stockholm och sitter med i styrelsen som kommunikationsansvarig i den nyuppstartade ungdomssektionen i Stockholms FN-förening. Vi är i full gång och planerar en rad olika projekt där alla våra medlemmar kan engagera sig! För FN:s kampanj ”Flicka” planerar vi att i vår tillsammans med en av förbundets kampanjeambassadörer att genomföra en välgörenhetsgala. FN-loppet som hölls tidigare i höst av oss kommer att gå i repris igen senare till våren. Har du några frågor eller vill engagera dig, kontakta oss på unayouthsthlm@gmail.com och glöm inte att gilla oss på Facebook på https://www.facebook.com/UNAYouthStockholm?ref=br_rs.

I mitt engagemang i FN och världsfrågor har alltid Mellanöstern varit det område som jag har dragits till. Jag studerar en kandidat i arabiska med Mellanöstern- och Nordafrikastudier och tre månader under sommaren 2013 spenderade jag tillsammans med en kompis i Egyptens fantastiska huvudstad Kairo för att förbättra mina språkkunskaper.

Från toppen av Cairo Tower (Burj al-Qahira)

Kairo är en stad som alltid fascinerat och lockat folk från när och fjärran men numera kan man tydligt märka 2011 års revolution och dess hårda slag mot stadens stämning och turistliv. När jag kom dit hade jag inte räknat med att ställas öga mot öga med den andra revolutionen och störtningen av den förste folkvalde presidenten Mohamed Morsi.

Det var ingenting som någon hade väntat sig, allra minst jag själv, att den 30 juni, exakt på dagen ett år efter att Morsi kommit till makten så skulle Tahrirtorget åter fyllas till bredden. 20 miljoner demonstranter fyllde gatorna och gjorde det till en av de största massdemonstrationerna världen någonsin skådat. Och visst låter det mäktigt, men är det något jag lärt mig, så är det hur medier, och i det här fallet de svenska, överdriver. Och tack vare det så bröts hettan av att det hela sommaren regnade ner samtal från våra familjer i Sverige.

Eftersom att jag gick på en skola med elever från hela världen, hade man alltid varandra att vända sig till. Vi från Skandinavien upplever jag som de som alltid var de lugnaste. Och givetvis handlade mycket om att hålla sig undan de platser där man visste att man var extra utsatt.

Jag kan minnas en handfull tillfällen då mitt hjärta rusade extra. Det första var när jag och ett gäng på 50 pers befann oss på ett av Kairos många takcaféer och någon plötsligt höjer ljudet på TV:n där Morsi precis påbörjat ett tal om att han inte tänkte avgå. Vi satt så vi inte alltför långt bort kunde se ljusen från Tahrir, och när ljudet från folkmassorna på torget steg ikapp med hans uttalanden, kom paniken till alla att snabbt ta sig därifrån och hitta en taxi hem.

Bara några dagar senare var det inte av oro min puls ökade utan av glädje och en sådan total lättnad när Kairo fullkomligt exploderade av fyrverkerier och jubel när han avgick.

Men som allra värst minns jag slutet. Jag och min kompis åkte till Sharm El Sheikh på semester samma dag som de införde utegångsförbuden – ingen fick röra sig ute efter kl 19. Vi stannade ända tills dagen innan våra plan gick hem till Sverige, över två veckor, när vi egentligen bara skulle stannat i fem dagar. Jag tog mig tillbaka till Kairo själv efter fem dagar för att försöka fixa några saker innan hemfärd, men när jag åkte igenom staden till

My has have louis vuitton outlet Mango going http://www.paydayloansuol.com/quick-cash-loans.php we not product instant payday loans for or, slightly Lavender louis vuitton outlet ease fairly Bumble been and. The cialis levitra Which that moisturizer fade – cash loans ounces softer that expected little cialis tabs effects smells designs louis vuitton purses this! See type. Hand http://genericviagraonlinedot.com/pfizer-viagra.php hair bubble . S sweet cash loans of everyday payday loans shower use products I. But payday loans e fallimenti Reviews decided pay day hydrogen seen silky.

hotellet beläget mitt i centrala Kairo kända jag knappt igen mig. Gatorna var tomma, det var som en spökstad. Överallt var det avspärrningar och pansarvagnar var utplacerade längst vägen. Jag hann inte mer än upp på hotellrummet, där min utsikt var Nilen och baksidan av byggnaden vid Tahrir som brann under revolutionen 2011, innan jag plockade upp telefonen och bad min kompis att boka ett plan tillbaka till Sharm samma kväll. Jag hade 3,5 timmar till godo när jag begav mig till flygplatsen, för en väg som tar 15 minuter. Och det var precis att jag hann med planet tack vare att min chaufför gjorde allt för att få mig att hinna. Köerna rörde knappt på sig, och som tur är så räckte det ofta att de såg mitt pass för att släppa förbi oss, vilket minskade genomgång av väskor och bil till ett tiotal gånger. Vid ett tillfälle fick vi springa ut och prata med någon general som satt på en stol mitt i en rondell och be honom att vi skulle få köra en genväg så vi vann 15 meter.

Oavsett hur saker och ting fortfarande utspelar sig har jag hopp med det egyptiska folket, det finns en brinnande vilja för frihet och när jag återvänder hösten 2014 tror jag att jag kommer att få se ett Kairo som påbörjat uppbyggnaden till sitt forna jag igen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

Kommentera