Jag vet inte vart jag ska börja, eller om jag ens borde blogga men jag behöver skriva av mig.

…. Jag försöker samla ihop mina tankar och mig själv. Det är inte lätt. Idag var en helt vanlig dag, till början en fin dag. Fikade bla. med min goda vän Mubarak som jag inte sett på länge och pratade om allt ifrån himmel till jord. Den vanliga dagen förvandlades till en hemsk och slutade med en otäck explosion av något slag.

Efter det gick jag till centrum och letade julklappar. Var som vanligt, fullt med folk. Gick in på indiska. Så bara small det till. Alla hoppade till och duckade. Jag med. Sen sprang alla till fönstret, vet inte varför, kanske ropade nån något. Där såg jag en man ligga. Första gången jag ser en person så. Blod och så svårt skadad. Folk var i panik och jag med. – Ring ambulansen, – ingen kommer ut på linjen hörde man. Ringde i nåt slags chocktillstånd men la på när någon sa ”det kan inte vara sant, det kan inte vara på riktigt”. Var det inte på riktigt? Var det iscensatt? Nej det var på allvar. Hemskt allvar.

Ringde 112 igen men men kan knappt komma ihåg vad som hände sedan, tror jag insåg att det redan var larmat. Det var en riktigt skadad person där. ”Han andas” skrek nån. Några folk började fråga efter handdukar för att stoppa blödningen men vet inte vad som hände med det. Kommer inte ihåg om några gick fram. Sen kom polisen och slängde filtar på killen och jag stod där kanske en minut där med allt folk. Började sedan rätt skakat gå hemåt. Tur man har familj och vänner att ringa. Skönt att prata med någon efter detta. Konstigt hur man reagerar och agerar. Man skulle ju velat göra något. Men vad? Man har verkligen ingen aning om hur man handlar när nåt sådant händer känner jag. Bara som en dimma nu efteråt.

Ta hand om dig själv, varandra, nära och kära, men också andra som kan behöva det. Även en liten handling kan betyda så mycket för någon.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

Kommentera