AnnaLena är här och hälsar på

AnnaLena är redaktör för vår tidning Världshorisont. Världshorisont kommer ut fyra gånger om året och alla våra medlemmar får den gratis hem i brevlådan. Du kan läsa mer om Världshorisont på vår hemsida.
AnnaLena har varit och sett filmen Avatar och här kan du läsa om hennes tankar kring filmen:

Häromdagen var jag och såg Avatar tillsammans med min son som är 11. Både han och jag tyckte att det var en helt fantastisk film. Den har förstås kostat enorma summor att producera, men resultatet är makalöst: den här filmen är både vacker, sorglig, spännande och skrämmande – och dess budskap utgör en knivskarp kritik mot den rådande ordningen på vår planet.

I filmen har en stor delegation från planeten jorden etablerat en bas på den främmande planeten Pandora. Där bor ett folk som kallas na’vi, och i marken finns ett sällsynt mineral som de tillresta människorna, eller i alla fall merparten av dem, förstås är ute efter. Konflikten mellan människorna och na’vi-folket är ett faktum.

Mer om handlingen vill jag inte avslöja. Men man skäms över människornas roffarmentalitet och deras övertro på militära lösningar som tyvärr känns plågsamt välbekant. Till skillnad från na’vi-folket och deras sätt att tänka och agera. Na’vi lever i fullständig harmoni med naturen, bokstavligen hopflätade med allt annat liv på planeten Pandora.

Har du inte sett filmen, skynda dig att göra det medan den fortfarande går på bio! Ta med dig så många vänner som du kan!

Jag tror att den här filmen har potential att föra ut diskussionen om vår livsstil och dess konsekvenser till helt nya grupper. Avatar borde till exempel kunna användas i skolan som underlag för en diskussion om en rad viktiga frågor som människans förhållningssätt till naturen, konfliktlösning och frågan om den enskilda individens ansvar.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

3 reaktion på “AnnaLena är här och hälsar på

  1. och känslor! jag tycker det var intressant att avatererna (?) visade sina känslor på en gång när dem kände det. Grät när de var ledsna, skrek när de var arg osv. precis när känslan kom.
    Men inte människorna, nej så gör inte vi..

  2. Det märkte faktiskt jag med när jag såg filmen. Speciellt sättet dom sörjde på tyckte jag påminde om hur man sörjer i Iran.

Kommentera