Gästbloggare: Viktor Olsson

Att praktisera på Svenska FN-förbundet

I Stockholm är det mer is än snö just nu. Man halkar fram på gatorna och riskerar sitt liv varje dag till och från jobbet. Men på något sätt så är det ganska mysigt ändå. Längs gatorna går man nära varandra på säkra ställen, håller om varandra och försäkrar varandra om att ta emot den andre om man skulle halka. Det är lite som när föräldrarna går efter ett litet barn som försöker lära sig gå.

Jag har varit praktikant här på förbundet i drygt två månader och stannar mars ut. Det började ganska enkelt, jag svarade på en annons på hemsidan där de efterlyste en praktikant med rollspelserfarenhet.

– Perfekt! tänkte jag och skickade iväg en A4 om mig själv och min relation till de punkter som efterfrågades.

Så ringde det i min mobiltelefon en helt vanlig, väldigt lagom oktobereftermiddag. Det var min blivande handledare som ringde upp och ville träffa mig för en intervju om en eventuell praktikplats i Stockholm. Det gick bra och en månad senare ringde jag på porttelefonen nere på Skolgränd 2.

Spänning, eko i trapphuset när man tar stegen upp. Jag hade ju varit på kontoret tidigare, både som gäst och med referensgruppen, men den här gången var det annorlunda. Jag skulle ju faktiskt börja jobba här, jag skulle ju faktiskt stanna här i flera månader.

Min tilldelade arbetsplats låg i kampanjrummet, där två andra praktikanter och kampanjansvarige Jonas sitter och klickar på tangenter och lyfter lurar. Det var främmande och spännande, men samtidigt kände jag mig hemma på något sätt.

Att göra praktik här en fantastik möjlighetman lär sig saker, man har roligt och dessutom får man vara i Stockholm ett slag. Dessutom gör man det för en god sak som kommer hjälpa andra tillbaka.

Här på kontoret är det lite som att gå runt i ett hem. Ett hem där folk i alla åldrar tar plats, bidrar med kunskap, har sina expertområden, tar ansvar, leder projekt och informerar om FN. Man fikar ihop, skrattar och pratar, går in i allvarliga diskussioner och håller koll på grannarna och omvärlden tillsammans.

Och så blir det lunchrast eller tid för att bege sig till ett möte någonstans. Man packar in sig i vantar, halsdukar, jackor och mössor. Klampar ner för trapporna och låser upp trädörren som är mycket lättare än vad den ser ut. Fattar mod och glider ut på isgatorna.

Man går där längs gatorna och halkar sig fram sida vid sida, familjen tar en promenad med sina barn som ska lära sig gå.

Har du tid och möjlighet, sök praktik du med!
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someone

Kommentera