Gästinlägg: Sista tiden i Tanzania

Min tid Tanzania börjar rinna ut. Att försöka sammanfatta min period i Tanzania är i princip omöjligt. Det har hänt så mycket på så kort tid! Nu är jag återigen tillbaka på ön Pemba, för att fortsätta jobba med Rights way forward, samtidigt som min handledare från Svenska FN-förbundet, Sophia, är här på besök.

Det känns otroligt jobbigt att man ska behöva säga farväl till Tanzania och alla dessa underbara människor som jag har kommit så nära under min korta period. Det är i stort sätt omöjligt att sammanfatta alla intryck och möten jag varit med om och för att ni ska få en närmare bild på hur det känns att vara praktikant  tänkte jag  ägna mitt sista inlägg till att lyfta människor från UNA Tanzania som haft en stor påverkan i mitt vardagliga liv här i Tanzania.

Godluck Willy är  projektassistent för hållbarhetsmålen samt mänskliga rättigheter på UNA Tanzania. Han har en kandidatexamen i juridik vid University Of Dodoma 2014 och har även examen i projektledning. Han är den av mina kollegor jag har kommit närmast.
Både han och jag  brinner för utvecklingsfrågor och vi kan sitta och ha djupa intressanta diskussioner i timmar efter arbetstid om saker vill förändra på kontinenten. En tydlig trend i Dar es salaam är att vänta in rusningstrafiken, och jag och Goodluck använder den tiden till att  försöka finna svar på komplexa frågor. Våra konversationer slutar oftast med att vi kommer in på jämställdhetsfrågor, och mål 5 i Agenda 2030. Jämställdhet  är för oss inte bara en grundläggande mänsklig rättighet, men en nödvändig grund för en fredlig, välmående och hållbar värld.

sauda3

Goodluck Willy, utanför UNA Tanzanias kontor. Foto: Sauda Luzze

Goodlucks intresse för jämställdhet började redan som liten: ”Jag tyckte att det var orättvist att mina systrar var tvungen att lära sig hushållsarbete medans jag slapp undan genom att gömma mig bakom skolböckerna.”

Några av de största utmaningarna för jämställdhet i Tanzania är det låga deltagandet av kvinnor på alla beslutsnivåer. Bakomliggande orsakerna till brist på  jämställdhet påverkas av den historiska och strukturella maktobalansen mellan kvinnor och män, och genomgripande könsstereotyper. Det är till exempel väldigt svårt för kvinnor att äga land trots att land utnyttjats mest av kvinnor på landsbygden. Kvinnor spelar en framträdande roll inom jordbruk och landsbygdsutveckling, liksom  trygg livsmedelsförsörjning. Regeringen i Tanzania har vidtagit olika politiska åtgärder och  program, men förändring sker inte över en dag. Tanzanias FN-förbund arbetar med att främja målet om jämställdhet i Agenda 2030, genom att aktivt jobba med könsfördelning och sträva efter en jämn fördelning mellan könen i sina aktiviteter.

En annan person som jag har lärt känna och kommit väldigt nära är  Rushda Hamisi Kassim som är volontär på UNA Pemba. Rushda är en av de mest aktiva och engagerade handledarna. Hon älskar ämnen om mänskliga rättigheter och jämställdhet och tillägnar mycket av sin tid kring dessa frågor. Hennes energi  influerade verkligen mig och man märker tydligt att hon älskar det hon håller på med.

Rushda Hamisi Kassim, efter Rights Way Forward utbildning på Pemba.

Rushda Hamisi Kassim, efter Rights Way Forward utbildning på Pemba.

sauda3

Jag och Johnbest Mwahaja, som är väldigt aktiv i Youth of United Nations Association Tanzania.

UNA-teamet i Tanzania, Pemba, YUNA (Youth of United Nation Assosiation) och många fler har gjort min period i Tanzaina mer än bäst.  Dessa månader har både varit en personligt men också professionellt lärorik resa i mitt liv och jag uppskattar verkligen alla erfarenheter och lärdomar som jag nu får ta med mig hem.

Nu är min tid i Tanzania slut, men detta är bara början på något stort i min resa genom livet och jag hoppas att fler precis som jag får möjligheten att prova på hur det känns att jobba för UNA Tanzania. Uppmanar därför alla med intresse att söka en internationell praktikplats hos Svenska FN-förbundet!

Sauda Luzze
Internationell praktikant i Tanzania

Gästinlägg: Vad kommer jag ta med mig hem från Armenien?

Min resa tillika praktik börjar sakta lida mot sitt slut och jag har börjat fundera på vad jag kommer att minnas och ta med mig från min praktik och tid i Armenien när jag väl är tillbaka, hemma, i Göteborg? Flera upplevelse har påverkat mig djupt; min tid tillsammans med mina kollegor på kontoret, alla fina möten med människor och alla historier som de berättat för mig eller kanske upplevelserna som kommer av att leva i närheten av en konflikt. Jag vet inte idag, men här följer några reflektioner som jag tror kommer finnas med mig under en lång tid framöver.

joel3

Vintern har nu kommit till Jerevan, det har blivit väldigt kallt och hus och gator är täckta av ett tjock lager snö. Foto: Joel Ahlgren

De första veckorna och månaderna försvann så fort, eftersom allting då fortfarande var nytt och främmande så blev dagarna fulla av intryck och upplevelser. Jag var väldigt nyfiken på staden och landet och ville därför upptäcka så mycket nytt som möjligt, varje dag efter jobbet gick jag långa promenader tillsammans med min kamera och letade efter personer att fotografera eller platser att utforska.Tiden flög iväg och jag hann knappt reflektera kring historierna jag hörde, bilderna jag såg eller platserna jag besökte.

Så plötsligt övergick dagarna i en mer rutinstyrd vardag, kanske är det alltid så att nyfikenheten man känner i början av en resa, är svår att behålla ända till sluten av den. Eftersom detta är det sista blogginlägget jag skriver så betyder det också att min resa sakta börjar lida mot sitt slut, i januari lämnar jag Jerevan och åker tillbaka till Göteborg. Jag tänkte därför i detta sista inlägg försöka minnas och reflektera lite kring de upplevelser och möten som berört mig mest under min tid i Armenien.

Joel1

I entrén till nästan varje skola sitter ett kollage av bilderna på soldater som tidigare varit elever, kollaget till höger är bilder på soldater som avlidit.

I ett tidigare inlägg beskrev jag en militärparad som hölls för att fira Armeniens 25-åriga självständighet, paraden som visade upp Armeniens militära kapacitet blev en stark upplevelse for mig och en viktig påminnelse om Armeniens konflikt med Azerbaijan. Under min tid i Armenien har den militära närvaron och konflikten blivit ett allt mer återkommande fenomen som fortsätter att beröra mig djupt. Jag är inte van att möta människor som direkt eller indirekt är påverkade av krig, därför har det varit svårt att förstå och relatera till jämnårigas berättelser om hur de, till exempel, blivit skjutna när de varit inkallade till att vakta gränsen under deras tid som värnpliktiga.

Den här flickan har, tillsammans med sin mamma och bror, flytt från nagorno-karabash. Bilden togs i samband med ett av Advocating Human Rights projektens aktiviteter, där familjer på flykt från konflikten fick möjlighet att träffa representanter från lokala myndigheter och få information om sina rättigheter i Armenien. Foto: Joel

Den här flickan har, tillsammans med sin mamma och bror, flytt från nagorno-karabash. Bilden togs i samband med ett av Advocating Human Rights projektens aktiviteter, där familjer på flykt från konflikten fick möjlighet att träffa representanter från lokala myndigheter och få information om sina rättigheter i Armenien. Foto: Joel Ahlgren

Likaså blev jag djupt berörd när en äldre herre, som följt efter mig på väg hem från mataffären, visade bilder på sin son som skadats på gränsen och sedan ursäktande bad om att få lite pengar till hans medicin. Eller när jag träffade en grupp äldre kvinnor som alla flytt  sina hem i Nagorno-Karabash och med svårigheter försökt hitta nya hem i Armenien, medan deras söner och men fortfarande var kvar som soldater.  Man läser ofta att konflikten mellan Armenien och Azerbaijan är frusen, det vill säga låst i ett icke-eskalerat läge. Det är kanske sant om man endast bedömer antalet fysiska skadade till följd av militärt våld. Men bland Armenier är konflikten allt annan än frusen och påverkar de flestas liv. Killar som tvingas göra värnplikt i två år när de är 18 år gamla,  föräldrar som oroligt inväntar nyheter eller kvinnor som ensamma tar fullt ansvar för familjens flykt bort från konfliktens närområden. Konfliktens närvaro i det dagliga livet märks inte minst när man i entrén till vare skola ser ett kollage av soldater som  tidigare varit elever, vissa av bilderna bär sorgeband for att markera dess bortgång.

”Man läser ofta att konflikten mellan Armenien och Azerbaijan är frusen, det vill säga låst i ett icke-eskalerat läge. Det är kanske sant om man endast bedömer antalet fysiska skadade till följd av militärt våld. Men bland Armenier är konflikten allt annan än frusen och påverkar de flestas liv.”

joel6

Det är dock lätt att fasta i konflikten och det är därför viktigt att påpeka att det Armeniska samhället är så otroligt mycket mer än bara resultatet av en konflikt. Många av mina starkaste upplevelser kommer av alla fina möten jag haft. Till exempel med mina grannar när de tidigt i höstas insisterade på att bjuda mig på grillfest, eller alla engagerade ungdomar jag mött genom FN-förbundets olika aktiviteter. Även spontana och snabba möten med människor har varit betydelsefulla, till exempel  alla försäljare som, utmed vägarna eller på marknaderna, sålt allt från hemmagjort vin till inlagda grönsaker och ofta varit minst lika intresserade av mig som jag varit av deras produkter.

Nyårsfirande med min handledare, Sona, hos hennes föräldrar i Vanadzor.

Nyårsfirande med min handledare, Sona, hos hennes föräldrar i Vanadzor.

Jag vet inte idag vad jag kommer sakna mest när jag är tillbaka hemma i Sverige, jag vet däremot att jag verkligen skall försöka hitta tillbaka till den nyfikenheten som jag kände i början och ta till vara på mina sista veckor i Jerevan. Nyår här firas med massor av mat från morgon till kväll, och Armenisk jul firas den 6 januari i enighet med den Armeniska apostoliska kyrkan.

Tack för mig,
– Joel Ahlgren, internationell praktikant i Armenien

Rights Way Forward i Pemba, Tanzania

Så mycket har hänt sedan jag senast skrev här på UNg-bloggen, men jag ska försöka fatta mig kort. Mycket av det jag har lärt mig de senaste månaderna har fått mig att växa som person men också som praktikant.  Som jag nämnde i tidigare inlägg så är det otroligt hur snabbt tiden går men också kul att ha hunnit med mycket.

På sistone har mina arbetsuppgifter som praktikant cirkulerat kring frågor som berör klimatförändringarna. Jag har haft teoretiska uppgifter men också jobbat praktisk ute i fält. Jag spenderade en hel vecka ute på ön Pemba. Där jobbade jag med Rights Way Forward som är en metod utvecklad av Forum Syd med stöd från Svenska FN- förbundet och UNA Tanzania. Målet är att genom dialog engagera lokala ledare i samhället för att hitta lösningar för en hållbar användning av naturresurser.

Under en gruppövning fick deltagarna visa och förklara den nuvarande situationen in Pemba. Deltagarna berättade också om situationen i deras lokala samhällen och framtida förväntningar.

Under en gruppövning fick deltagarna visa och förklara den nuvarande situationen in Pemba. Deltagarna berättade också om situationen i deras lokala samhällen och framtida förväntningar.

Kursen gick bra och de lokala ledarna var verkligen ambitiösa i gruppdialogen och under aktiviteterna. Mina språkkunskaper i Swahili, som jag lärt mig här i Tanzania, är nu på en så pass bra nivå att jag hänger med i de flesta konversationerna, så länge de inte använder för komplicerade begrepp. De jag älskar mest är att folk här är så villiga att göra sig förstådda. Klimatförändringarna är något som ligger ledarna i övningen varmt om hjärtat.  De sken upp när vi diskuterade de här frågorna och vägar framåt, speciellt kvinnorna som tog mest plats under kursens gång.

På bilden ser ni färdigutbildade, certifierade Lokala ledare från olika delar av Pemba.

På bilden ser ni färdigutbildade, certifierade lokala ledare från olika delar av Pemba.

”Klimatförändringarna är något som ligger ledarna i övningen varmt om hjärtat.  De sken upp när vi diskuterade de här frågorna och vägar framåt, speciellt kvinnorna som tog mest plats under kursens gång.”

En av deltagarna, Khamis Mohamed Abdala, tar emot sitt certifikat av Reynald Maeda, Generalsekreterare för UNA Tanzania

En av deltagarna, Khamis Mohamed Abdala, tar emot sitt certifikat av Reynald Maeda, Generalsekreterare för UNA Tanzania

Pemba är en av Afrikas ”krydd-öar” utanför Tanzanias kust, strax intill Zanzibar.  En stor del av öns exportintäkter kommer från kryddnejlika som doftar på ön.  En annan viktig exportvara är riset, men exporten av riset har minskat till följd av klimatförändringarna.  På senare år har det blivit allt svårare för småbönder att försörja sig, då saltvatten tränger sig in och förstör risodlingarna. Jag berättar mer om det här i Svenska FN-förbundets medlemstidning, Världshorisont nr 4/16, som har tema klimat.

Foto från Kengeja- Mze Khamisi Silima och hans fru Khadija Ali Suliman

Foto från Kengeja- Mze Khamisi Silima och hans fru Khadija Ali Suliman

Mze Khamisi Silima var en av deltagarna på kursen, och han kommer från Kengeja, ett samhälle norr om ön. Han berättade att samarbetet med UNA Tanzania har inneburit positiva förändringar. Det har fått både han och andra i hans omgivning att komma på nya lösningar för att anpassa sig till klimatförändringen. Efter kursen sa han såhär:

“Att få utbildning om hur man ska hantera klimatförändringar och miljöförstöring är verkligen viktigt för det arbete vi gör i vårt samhälle. UNA Tanzania har arbetat med oss och gett oss viktig information om hur man kan möta utmaningarna och vad vi kan göra för att förbättra våra ekonomiska aktiviteter, även när vi står inför utmaningar om hur vi ska fortsätta våra små projekt som saknar kapital och resurser.”

Framtiden ser lovande ut, och nu är det min tur att fortsätta dialogen mellan UNA Tanzania och de lokala ledarna i Pemba. Ser verkligen fram emot nästa besöka dit, då jag ska träffa några av deltagarnas byar för att se hur de har utnyttjat kunskaperna från kursen Rights Way Forward.

Önska mig lycka till, så hörs vi snart igen!

– Sauda Luzze
Internationell praktikant i Tanzania

På Georgiens första integrationscenter för flyktingar

Jag har snart bara ett par veckor kvar här i Georgien. Jag trivs riktigt bra och tiden går alldeles för fort! Under de senaste veckorna har jag fått ta del av det georgiska FN-förbundets andra verksamhetsområden, och i skrivande stund befinner jag mig på United Nations Association of Georgias (UNAG) integrationscenter för flyktingar i Georgien.

Jag har under två veckor fått möjligheten att arbeta tillsammans med centrets väldigt engagerade medarbetare; Maka som är chef för centret, samt Irakli och Beka som båda två är projekthandläggare. Open house, som integrationscentret kallas, är ett samarbete mellan UNAG och FN:s flyktingorgan United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR) i Georgien. Open house är faktiskt Georgiens första integrationscenter för flyktingar och erbjuder en säker och välkomnande miljö för flyktingar att påbörja sin integrering i samhället. Centret hjälper även flyktingar med att identifiera utmaningar och att söka lösningar på de problem som de stöter på som nya i landet.

”Open house är faktiskt Georgiens första integrationscenter för flyktingar och erbjuder en säker och välkomnande miljö för flyktingar att påbörja sin integrering i samhället.”

Det finns cirka 3000 flyktingar i Georgien, framför allt från Irak och Ukraina, men även från Syrien och Tjetjenien. Chefen Maka säger att centret skapar en naturlig mötesplats för flyktingar där de kan träffas och byta erfarenheter, och erbjuder dem även en möjlighet att få verktyg för att lättare integreras i samhället.  ”En av de bästa sakerna med Open house är att vi kan erbjuda flyktingar hjälp med att få korrekt och uppdaterad information om deras legala, sjukvårds- och utbildningsrättigheter här i Georgien. Vi kan även hjälpa till att sätta flyktingar i kontakt med rätt myndighet och hjälpa till att översätta om så behövs”, säger Irakli.

För att integreras i samhället och kunna skaffa sig  ett jobb och en inkomst är det viktigt att lära sig språket. Open house erbjuder därför språkkurser i både georgiska och engelska. Jag har under mina veckor på centret blivit extralärare i engelska och har genom detta fått höra om många spännande livsöden. Många av de flyktingar jag träffat har varit i Georgien mellan ett och tre år och arbetar hårt för att bli en del av det georgiska samhället.

Aktivitet på Open House  Foto: Martina Banér

Aktivitet på Open House Foto: Martina Banér

För att låta flyktingarna ta del av den georgiska kulturen och den rika georgiska historien arrangerar Open house även kulturella evenemang och utflykter runt om i Georgien. Förra veckan fick jag möjligheten att åka med en grupp till National Center of Manuscripts. Det är ett georgiskt institut som bevarar ett rikt kulturarv och har en stor, unik samling av mycket gamla böcker och historiska dokument.

Besök på National Center of Manuscripts. Foto: Martina Banér

Besök på National Center of Manuscripts. Foto: Martina Banér

Det kan förstås vara svårt för flyktingar att skaffa sig ett arbete i Georgien, även om de fått språklektioner under en tid. Landet har en relativt hög arbetslöshet och det kan vara svårt till och med för en inrikesfödd att få ett jobb. Open house arrangerar därför bland annat gästföreläsningar och har en anslagstavla där jobberbjudanden kan sättas upp.

Det är särskilt roligt att få höra de många framgångshistorierna. En flykting från Irak, som tidigare studerat på universitet i Bagdad, fick jobb som engelsklärare på en skola i Tbilisi. Hon fick information om jobbet genom anslagstavlan, och teamet på centret hjälpte henne boka möte med skolan. Hon beskriver centrets hjälp så här:

”Thanks to Open house I was able to be an English language teacher and work with over 200 students from different parts of Georgia”.

Min kollega Irakli noterar att vi alla är bara människor och det enda vi vill är att kunna ta hand om vår familj och leverera mat på bordet, oavsett vart vi är i världen. Ett av Open house huvudansvar är att lyssna på varje flykting och hjälpa till att hitta en lösning på de problem som de möter här i Georgien.

Nästa vecka ser jag fram emot att delta i en utbildningskonferens för unga ledare från olika delar av Georgien. Tiden bara rinner iväg och det gäller att ta vara på varje minut!

Vi hörs!
Martina, praktikant på FN-förbundet i Georgien

Jag är här – jag är kär

Det känns som om det var förra veckan som jag var på Sidas förberedande praktikantutbildning, och det känns som att det var igår jag satt på flyget från Stockholm på väg till Dar es salaam. Så mycket iver, så många tankar och funderingar! Var skulle jag bo? Vem skulle plocka upp mig? Hur skulle min nya arbetsplats se ut? Hakuna Matata, nu är jag här!

Worshopen med VICOBA. Foto: Shawji Steven

Worshop med VICOBA. Foto: Shawji Steven

Låt mig börja med att säga att Sauda är ett vanligt Tanzanianskt namn och mitt östafrikanska utseende förvirrar många här. De pratas engelska men så fort jag presenterar mig så byter personen från engelska till att tala Swahili med mig. Jag tycker att detta är både intressant och kul då  jag märker hur folk är mer avslappnade gentemot mig och mitt utseende. Jag upplever att det ger mig möjligheten att ha intimare och mer avslappnade och öppnare möten.

En annan fördel är att jag får träna på mina grundläggande kunskaper i Kiswahili (som det egentligen heter). Under min första tid här kunde jag förstå kanske 15 procent% av en konversation, nu kan jag förstå 50 procent! Eftersom många antog, på grund av mitt namn och mitt utseende, att jag behärskade språket så hamnade jag i olika sociala sammanhang där konversationer förflöt utan att jag hängde med. Nu känns det däremot både tryggt och bra när det gäller språket!

”Under min första tid här kunde jag förstå kanske 15 procent% av en konversation, nu kan jag förstå 50 procent!”

Min första arbetsdag är ett levande exempel på hur mitt utseende skapar förvirring. Jag, tillsammans med mina två kollegor Shaweji och Goodluck, deltog på en workshop anordnat av Village Community Bank, VICOBAs. VICOBAs är en självfinansierad organisation som jobbar med verktyg för entreprenörskap, informationsspridning, folkbildning och ledarskap för förändring. Vi i United Nations Association of Tanzania (UNA Tanzania) var inbjudna för att föreläsa om den nya globala målen för hållbar utveckling (Agenda 2030), samt öka medvetenheten kring både målen och  Afrikanska Unionen, AU. Workshopen hölls på Swahili, det mest utbredda språket i landet. Under workshopen fick jag ständigt påminna min översättare om att jag inte förstod vad som sades. Det slutade tack och lov med att jag fick en översättning av Devota Likokola, grundaren av VICOBA Sustainable Development Agency.

14329397_10154492023844675_494301606_o-1

Workshop med VICOBA. Foto: Shawji Steven

Devota Likokola är en kvinna med pondus. Alla i rummet vaknade till liv när hon började tala. Hon öppnade workshopen på ett väldigt pedagogiskt och inkluderande sätt. Devota förklarade hur viktigt det är att förstå vad Agenda 2030 innebär, för att på riktigt kunna vara med i genomförandet: ”Vi alla arbetar på något sätt inom ramen för Agenda 2030 utan att veta om det”.

Min kollega Goodluck, som är projektassistent för Agenda 2030 och mänskliga rättigheter, avslutade workshopen med att påminna om mottot för Agenda 2030: ”No one get’s left behind”.

”Vi alla arbetar på något sätt inom ramen för Agenda 2030 utan att veta om det”.

Hittills har mina arbetsuppgifter under praktiken varit att skriva olika projektansökningar och mötesrapporter, planering av kommande projekt och besök hos potentiella samarbetspartners. Jag samarbetar mest med min kollega som är kommunikations- och hållbarhetsansvarig. Det fungerar väldigt bra, inte minst under internationella fredsdagen då vi anordnade aktiviteter och intervjuer om fred med kvarterets invånare.

Debatt med Policy Forum,  en aktiv  civilorganisation i Dar e salaam. Foto: Policy forum

Debatt med Policy Forum, en aktiv civilorganisation i Dar e salaam.
Foto: Policy forum

Dar es Salaam är den största staden i Tanzania vilket innebär att det finns otroligt mycket att uppleva och se. Tack vare mina underbara vänner hemma i Sverige med rötter i Tanzania har jag redan upplevt mycket utanför själva praktiken. Jag har bland annat firat den muslimska högtiden eid al-Adha där muslimer från hela världen  firar den årliga vallfärden till Mecka. Tiden flyger! Tänk att det redan gått en månad. Jag trivs så otroligt bra här, både på min praktikplats och mitt boende.  

Vi hörs snart igen!

– Sauda
Internationell praktikant i Tanzania