Gästinlägg: Sista tiden i Tanzania

Min tid Tanzania börjar rinna ut. Att försöka sammanfatta min period i Tanzania är i princip omöjligt. Det har hänt så mycket på så kort tid! Nu är jag återigen tillbaka på ön Pemba, för att fortsätta jobba med Rights way forward, samtidigt som min handledare från Svenska FN-förbundet, Sophia, är här på besök.

Det känns otroligt jobbigt att man ska behöva säga farväl till Tanzania och alla dessa underbara människor som jag har kommit så nära under min korta period. Det är i stort sätt omöjligt att sammanfatta alla intryck och möten jag varit med om och för att ni ska få en närmare bild på hur det känns att vara praktikant  tänkte jag  ägna mitt sista inlägg till att lyfta människor från UNA Tanzania som haft en stor påverkan i mitt vardagliga liv här i Tanzania.

Godluck Willy är  projektassistent för hållbarhetsmålen samt mänskliga rättigheter på UNA Tanzania. Han har en kandidatexamen i juridik vid University Of Dodoma 2014 och har även examen i projektledning. Han är den av mina kollegor jag har kommit närmast.
Både han och jag  brinner för utvecklingsfrågor och vi kan sitta och ha djupa intressanta diskussioner i timmar efter arbetstid om saker vill förändra på kontinenten. En tydlig trend i Dar es salaam är att vänta in rusningstrafiken, och jag och Goodluck använder den tiden till att  försöka finna svar på komplexa frågor. Våra konversationer slutar oftast med att vi kommer in på jämställdhetsfrågor, och mål 5 i Agenda 2030. Jämställdhet  är för oss inte bara en grundläggande mänsklig rättighet, men en nödvändig grund för en fredlig, välmående och hållbar värld.

sauda3

Goodluck Willy, utanför UNA Tanzanias kontor. Foto: Sauda Luzze

Goodlucks intresse för jämställdhet började redan som liten: ”Jag tyckte att det var orättvist att mina systrar var tvungen att lära sig hushållsarbete medans jag slapp undan genom att gömma mig bakom skolböckerna.”

Några av de största utmaningarna för jämställdhet i Tanzania är det låga deltagandet av kvinnor på alla beslutsnivåer. Bakomliggande orsakerna till brist på  jämställdhet påverkas av den historiska och strukturella maktobalansen mellan kvinnor och män, och genomgripande könsstereotyper. Det är till exempel väldigt svårt för kvinnor att äga land trots att land utnyttjats mest av kvinnor på landsbygden. Kvinnor spelar en framträdande roll inom jordbruk och landsbygdsutveckling, liksom  trygg livsmedelsförsörjning. Regeringen i Tanzania har vidtagit olika politiska åtgärder och  program, men förändring sker inte över en dag. Tanzanias FN-förbund arbetar med att främja målet om jämställdhet i Agenda 2030, genom att aktivt jobba med könsfördelning och sträva efter en jämn fördelning mellan könen i sina aktiviteter.

En annan person som jag har lärt känna och kommit väldigt nära är  Rushda Hamisi Kassim som är volontär på UNA Pemba. Rushda är en av de mest aktiva och engagerade handledarna. Hon älskar ämnen om mänskliga rättigheter och jämställdhet och tillägnar mycket av sin tid kring dessa frågor. Hennes energi  influerade verkligen mig och man märker tydligt att hon älskar det hon håller på med.

Rushda Hamisi Kassim, efter Rights Way Forward utbildning på Pemba.

Rushda Hamisi Kassim, efter Rights Way Forward utbildning på Pemba.

sauda3

Jag och Johnbest Mwahaja, som är väldigt aktiv i Youth of United Nations Association Tanzania.

UNA-teamet i Tanzania, Pemba, YUNA (Youth of United Nation Assosiation) och många fler har gjort min period i Tanzaina mer än bäst.  Dessa månader har både varit en personligt men också professionellt lärorik resa i mitt liv och jag uppskattar verkligen alla erfarenheter och lärdomar som jag nu får ta med mig hem.

Nu är min tid i Tanzania slut, men detta är bara början på något stort i min resa genom livet och jag hoppas att fler precis som jag får möjligheten att prova på hur det känns att jobba för UNA Tanzania. Uppmanar därför alla med intresse att söka en internationell praktikplats hos Svenska FN-förbundet!

Sauda Luzze
Internationell praktikant i Tanzania

Gästinlägg: Vad kommer jag ta med mig hem från Armenien?

Min resa tillika praktik börjar sakta lida mot sitt slut och jag har börjat fundera på vad jag kommer att minnas och ta med mig från min praktik och tid i Armenien när jag väl är tillbaka, hemma, i Göteborg? Flera upplevelse har påverkat mig djupt; min tid tillsammans med mina kollegor på kontoret, alla fina möten med människor och alla historier som de berättat för mig eller kanske upplevelserna som kommer av att leva i närheten av en konflikt. Jag vet inte idag, men här följer några reflektioner som jag tror kommer finnas med mig under en lång tid framöver.

joel3

Vintern har nu kommit till Jerevan, det har blivit väldigt kallt och hus och gator är täckta av ett tjock lager snö. Foto: Joel Ahlgren

De första veckorna och månaderna försvann så fort, eftersom allting då fortfarande var nytt och främmande så blev dagarna fulla av intryck och upplevelser. Jag var väldigt nyfiken på staden och landet och ville därför upptäcka så mycket nytt som möjligt, varje dag efter jobbet gick jag långa promenader tillsammans med min kamera och letade efter personer att fotografera eller platser att utforska.Tiden flög iväg och jag hann knappt reflektera kring historierna jag hörde, bilderna jag såg eller platserna jag besökte.

Så plötsligt övergick dagarna i en mer rutinstyrd vardag, kanske är det alltid så att nyfikenheten man känner i början av en resa, är svår att behålla ända till sluten av den. Eftersom detta är det sista blogginlägget jag skriver så betyder det också att min resa sakta börjar lida mot sitt slut, i januari lämnar jag Jerevan och åker tillbaka till Göteborg. Jag tänkte därför i detta sista inlägg försöka minnas och reflektera lite kring de upplevelser och möten som berört mig mest under min tid i Armenien.

Joel1

I entrén till nästan varje skola sitter ett kollage av bilderna på soldater som tidigare varit elever, kollaget till höger är bilder på soldater som avlidit.

I ett tidigare inlägg beskrev jag en militärparad som hölls för att fira Armeniens 25-åriga självständighet, paraden som visade upp Armeniens militära kapacitet blev en stark upplevelse for mig och en viktig påminnelse om Armeniens konflikt med Azerbaijan. Under min tid i Armenien har den militära närvaron och konflikten blivit ett allt mer återkommande fenomen som fortsätter att beröra mig djupt. Jag är inte van att möta människor som direkt eller indirekt är påverkade av krig, därför har det varit svårt att förstå och relatera till jämnårigas berättelser om hur de, till exempel, blivit skjutna när de varit inkallade till att vakta gränsen under deras tid som värnpliktiga.

Den här flickan har, tillsammans med sin mamma och bror, flytt från nagorno-karabash. Bilden togs i samband med ett av Advocating Human Rights projektens aktiviteter, där familjer på flykt från konflikten fick möjlighet att träffa representanter från lokala myndigheter och få information om sina rättigheter i Armenien. Foto: Joel

Den här flickan har, tillsammans med sin mamma och bror, flytt från nagorno-karabash. Bilden togs i samband med ett av Advocating Human Rights projektens aktiviteter, där familjer på flykt från konflikten fick möjlighet att träffa representanter från lokala myndigheter och få information om sina rättigheter i Armenien. Foto: Joel Ahlgren

Likaså blev jag djupt berörd när en äldre herre, som följt efter mig på väg hem från mataffären, visade bilder på sin son som skadats på gränsen och sedan ursäktande bad om att få lite pengar till hans medicin. Eller när jag träffade en grupp äldre kvinnor som alla flytt  sina hem i Nagorno-Karabash och med svårigheter försökt hitta nya hem i Armenien, medan deras söner och men fortfarande var kvar som soldater.  Man läser ofta att konflikten mellan Armenien och Azerbaijan är frusen, det vill säga låst i ett icke-eskalerat läge. Det är kanske sant om man endast bedömer antalet fysiska skadade till följd av militärt våld. Men bland Armenier är konflikten allt annan än frusen och påverkar de flestas liv. Killar som tvingas göra värnplikt i två år när de är 18 år gamla,  föräldrar som oroligt inväntar nyheter eller kvinnor som ensamma tar fullt ansvar för familjens flykt bort från konfliktens närområden. Konfliktens närvaro i det dagliga livet märks inte minst när man i entrén till vare skola ser ett kollage av soldater som  tidigare varit elever, vissa av bilderna bär sorgeband for att markera dess bortgång.

”Man läser ofta att konflikten mellan Armenien och Azerbaijan är frusen, det vill säga låst i ett icke-eskalerat läge. Det är kanske sant om man endast bedömer antalet fysiska skadade till följd av militärt våld. Men bland Armenier är konflikten allt annan än frusen och påverkar de flestas liv.”

joel6

Det är dock lätt att fasta i konflikten och det är därför viktigt att påpeka att det Armeniska samhället är så otroligt mycket mer än bara resultatet av en konflikt. Många av mina starkaste upplevelser kommer av alla fina möten jag haft. Till exempel med mina grannar när de tidigt i höstas insisterade på att bjuda mig på grillfest, eller alla engagerade ungdomar jag mött genom FN-förbundets olika aktiviteter. Även spontana och snabba möten med människor har varit betydelsefulla, till exempel  alla försäljare som, utmed vägarna eller på marknaderna, sålt allt från hemmagjort vin till inlagda grönsaker och ofta varit minst lika intresserade av mig som jag varit av deras produkter.

Nyårsfirande med min handledare, Sona, hos hennes föräldrar i Vanadzor.

Nyårsfirande med min handledare, Sona, hos hennes föräldrar i Vanadzor.

Jag vet inte idag vad jag kommer sakna mest när jag är tillbaka hemma i Sverige, jag vet däremot att jag verkligen skall försöka hitta tillbaka till den nyfikenheten som jag kände i början och ta till vara på mina sista veckor i Jerevan. Nyår här firas med massor av mat från morgon till kväll, och Armenisk jul firas den 6 januari i enighet med den Armeniska apostoliska kyrkan.

Tack för mig,
– Joel Ahlgren, internationell praktikant i Armenien

Gästinlägg: Sista tiden på praktiken i Georgien

När snön nu faller i Georgiens huvudstad Tbilisi och det är dags för mig att åka hem möter jag det med blandade känslor. Jag ser fram emot att komma hem och berätta om alla mina upplevelser och de människor jag träffat, men samtidigt kommer nog alltid en del av mig vara kvar i detta spännande land. Jag har träffat så många häftiga och drivna människor här som alla arbetar för ett starkare Georgien, en fredligare region och en bättre värld. Därför vill jag tillägna mitt sista blogginlägg till dem genom att låta er möta några av mina kollegor.

Teona
Teona, som också är min handledare, är ansvarig för programmet kallat Confidence Building in South Caucasus (CBSC),  vilket finansieras av SIDA genom Forum Syd. Teona har arbetat på United Nations Association of Georgia (UNAG) sedan 2007. Programmet syftar till att skapa möjligheter för dialog och samarbete mellan ungdomar från Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. CBSC syftar även till att stärka lokala NGOs och ungdomar från konfliktdrabbade regioner i Georgien. På frågan varför Teona anser att CBSC-programmet är viktigt för Georgiens utveckling svarar hon:

I believe that tolerance, respect for each other and for human rights is a cornerstone for welfare and prosperity. Educated, tolerant and responsible citizens, who make educated and informed decisions, are essential for democratic change and development of Georgia. In my opinion, the CBSC project plays an important part in laying the foundation for a better future of Georgia. ”

UNAG_blogg3_Teona_Bild1

Teona, Deputy Executive Director, Program Director, Confidence Building in South Caucasus. Foto: Martina Banér

Rusudan
Rusudan har arbetat för UNAG sedan mars 2012 och är ansvarig för programmet kallat Promoting Integration, Tolerance and Awareness (PITA), vilket är finansierat av USAID (United States Agency for International Development). Då Georgien har en stor andel minoriteter i landet, arbetar PITA för att främja integration av etniska och religiösa minoriteter samt för att öka samverkan mellan minoriteterna och den georgiska regeringen.  Programmet har många olika komponenter, och bland annat fokuserar PITA på att bygga tolerans och främja mångfald genom ungdomsengagemang och genom att stärka unga kvinnor och män. Rusudan menar att ”Facilitating direct interaction between ethnic majority and minority and exposure to diversity is the best ‘recipe’ for building a culture of tolerance and for overcoming ethnic, regional and cultural stereotypes”.  På frågan om Rusudan kan berätta om en del av arbetet hon är specifikt stolt över svarar hon:

 ”Being a girl and at the same time ethnic minority means a double barrier in Georgia. One of the directions PITA works in is promoting girls’ education, gender equality, prevention of early marriage and elimination of gender-based violence. I love my job because I teach girls that they are as important and on same level as their male peers,  that they have to stand up for their rights and be strong –  I teach them that they should go after their dreams and never give up”

UNAG_blogg3_Ruso_bild 2

Rusudan, Deputy Chief of Party, PITA – UNAG, Foto: Guram Muradov, UNAG

 Maka
Maka, som arbetat för UNAG sedan 2006, är ansvarig för UNAG:s integrationscenter för flyktningar, kallat Open house. Integrationscentret är ett samarbete mellan UNAG och FN:s flyktingorgan United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR) i Georgien. Maka var med och startade upp Open House förra året och har sedan dess lett arbetet med att ge flyktingar verktyg att påbörja sin integrering i det georgiska samhället. Maka menar att:

 ”The group of refugees that comes to Open House are now a part of our country. We should help them to integrate and begin their new life in their new society. I believe that diversity is our wealth in Georgia”.

UNAG_blogg3_maka_bild 3 (2)

Maka, Project Director Support to the Social Integration of Refugees and Asylum Seekers in Urban Areas of Georgia. Foto: Guram Muradov, UNAG

Slutligen vill jag bara säga – till dig som funderar om det är värt att göra praktik utomlands. Tveka inte.  Min praktik här är något av det bästa jag har gjort. Under våren kommer jag och mina praktikant-kollegor Joel, Tove och Sauda att åka ut och genomföra föreläsningar för FN-föreningar, skolor och universitet runt om i Sverige. Hoppas att vi får se dig på någon av våra föreläsningar!

På återseende Georgien!
– Martina, praktikant på FN-förbundet i Georgien

Gästinlägg: Ute på de Armeniska vägarna

Det är spännande att lämna Jerevan och åka ut på den Armeniska landsbygden. Vägarna, som både kan vara spikraka motorvägar och små kroka grusvägar, leder genom ett vackert landskap med höga berg, öken och gröna skogar. Utmed vägarna säljer bönder vin och grönsaker och på vägarna får man akta sig för att inte krocka med stora flockar med får och kor.  

Jag landade i Armenien i början av september, nu har det gått över två månader och därmed har snart halva praktiktiden gått. Att försöka summera dessa månader och alla de upplevelser och intryck som jag fått under dem, är omöjligt, i alla fall i denna blogg. Därför tänker jag istället fokusera på att beskriva några upplevelser jag fått av att resa runt i Armenien och besöka projekten som det Armeniska FN-förbundet bedriver, eftersom de främst fokuserar på att nå ut till ungdomar som bor i regioner och städer utanför Jerevan.

02102016-_1050938

Vägen till Goris, bergen är de första av två större bergsmassiv som vägen passerar igenom

En tydlig trend i dagens Armenien är den pågående urbaniseringen, ungdomar och unga vuxna lämnar sina hem i mindre städer och på landsbygden för att flytta in till Jerevan eller andra utländska storstäder, där tillgången till arbete och utbildning anses högre. Det finns väldigt mycket att säga om denna trend som i många fall också leder till problem i samhällsutvecklingen mellan storstad och landsbygd. Till exempel har Gymri, Armeniens näst största stad, endast en tiondel så stor befolkning som Jerevan och de som flyttar är oftast ungdomar eller personer med högre utbildning.

”En tydlig trend i dagens Armenien är den pågående urbaniseringen, ungdomar och unga vuxna lämnar sina hem i mindre städer och på landsbygden för att flytta in till Jerevan”

Bristen på utbildningsmöjligheter och arbete försämrar motivationen för ungdomar att stanna kvar och långsiktigt engagera sig i den samhällspolitiska utvecklingen av sin region. Skillnaderna mellan Jerevan och övriga Armeniska städer är därför stora. Delvis med anledning av denna urbaniseringstrend, arbetar det Armeniska FN-förbundet  med projektet Advocating Human Rights in Armenia, som implementeras, delvis med hjälp av Svenska FN-Förbundet och Forum Syd, i sex armeniska regioner och syftar just till att främja ett långsiktigt, ungt och lokalt engagemang for en hållbar samhällspolitisk utveckling som bejakar de mänskliga rättigheterna. En viktig del av arbetet är därför att resa runt i Armenien för att besöka samt utvärdera implementering av dessa regionala projekt. Detta innebär också att jag fått möjlighet att resa runt i Armenien och träffa dessa ungdomar och lära mig om deras respektive regioner och projekt.

04102016-_1060386

Bilen på bilden är en Lada påväg in i Jerevan, det är en väldigt vanlig bil i Armenien och tillverkades fortfarande i Ryssland

I början av oktober åkte vi ut på var första resa tillsammans. Vi åkte till staden Goris i södra Armenien, nära gränserna till såväl Iran och Azerbaijan. Vägen till Goris var otroligt vacker, eftersom Armenien är ett väldigt bergigt land så är landskapet väldigt varierande, vissa områden liknar alpina bergslandskap med skogsbeklädda berg medans andra mer liknar röda ökenlandskap. Den första delen av resan mot Goris leder rakt rakt söder ut, utmed den turkiska gränsen och genom dalen mellan Mount Ararat (5137 meter) och Mount Aragats (4090 meter). Resan, som nog inte var längre än drygt 20 mil, tog ändå 5-6 timmar att köra, mycket på grund av vägarnas storlek och varierande kvalité. Väl framme i Goris deltog vi i ett möte mellan den lokala projektgruppen och representanter för stadens ledning. Syftet med mötet var att få gehör för ett antal problem gruppen uppmärksammat och inleda dialog och samarbete med stadens ledning for att tillsammans lösa dem.

03102016-_1050981

Jag tillsammans med Armine från Armeniska FN-Förbundet besöker ett möte mellan den lokala projektgruppen och lokala myndigheter i staden Goris.

Utöver Goris har jag hittills varit i städerna Gymri, Amavir och Dilijan samt besök flera mindre byar, kloster och andra sevärdheter runt om i Armenien. Jag har mest rest tillsammans med mina kollegor på FN-förbundet, men också tillsammans med vänner här i Jerevan och vänner som är på besök från Sverige. Under resorna har några upplevelser varit extra starka, till exempel så är ett vanligt ”problem” att stora flockar av får och kor blockerar vägen, man vet aldrig om det bakom nästa kurva står 500 får och kollar på en. Att också få möjlighet att se mindre samhällen och byar har varit en stark upplevelse. I Jerevan upplever man Armenien som ett ganska välmående land där folk åker omkring i dyra bilar och besöker lyxrestauranger och märkesbutiker, men Armenien framstår helt annorlunda när man reser runt på dess landsbygd. Flera av samhällena och byarna som man åker förbi står mer eller mindre öde, utmed vägarna ser man väldigt många tomma och fallfärdiga hus och fabriker som vittnar om en annan tid.

”I Jerevan upplever man Armenien som ett ganska välmående land där folk åker omkring i dyra bilar och besöker lyxrestauranger och märkesbutiker, men Armenien framstår helt annorlunda när man reser runt på dess landsbygd.”

30102016-_1070191

En gata i Dilijan, en stad som ligger högt uppe i bergen och kallas för ”Armeniens Schweiz”

03112016-_1070662

En flock med får blockerar vägen till Armavir, det är svårt att veta om man skall vänta till att fåren passerat eller om man skall försöka passera med bilen…

Jag skall nu precis iväg på en ny resan, denna gång skall jag åka till Tbilisi i Georgien för att besöka Martina, som också praktiserar genom Svenska FN-Förbundet. Det skall bli väldigt roligt att jämföra våra två grannländer.

Joel Ahlgren
Internationell praktikant i Armenien

Gästinlägg: Hållbar utveckling i praktiken- reflektioner från Zimbabwe

Mitt intresse för utvecklingsfrågor började med en resa till Zambia i gymnasiet. Sedan dess har jag längtat tillbaka till Afrika och nu, nästan fem år senare, har jag äntligen fått möjlighet att arbeta med utveckling i Zimbabwe. I det här inlägget delar jag med mig av mina erfarenheter av utvecklingsarbete från min praktik på United Nations Association of Zimbabwe.

Hållbar utveckling
Mitt intresse för utvecklingsfrågor väcktes för fem år sedan. Sista året på gymnasiet tilldelades jag och sex andra studenter ett stipendium från Folke Bernadottes Minnesfond för internationellt utbyte, vilket möjliggjorde en fältresa till Zambia i samband med att vi skrev våra projektarbeten. Sedan dess har jag läst kurser på universitetet om ekonomisk utveckling och engagerat mig inom frågor som rör hållbar utveckling genom exempelvis Svenska FN-förbundet. Vad som intresserar mig med utveckling är hur många frågor som fortfarande är obesvarade. Det är uppenbart att vissa länder är mer utvecklade än andra och att många länder har lyckats ta sig ur fattigdom. Trots det finns än idag inga entydiga teorier som kan förklara varför vissa länder är rikare än andra eller vilka strategier som leder till utveckling.

Utveckling är en av FN:s tre huvudfrågor, tillsammans med mänskliga rättigheter och fred och säkerhet. De senaste 15 åren har FN:s utvecklingsarbete kretsat kring Millenniemålen och med avseende på dessa mål har utvecklingen i världen varit positiv: idag lever färre människor i fattigdom, färre människor går hungriga och fler barn går i skolan. Idag vet vi också mycket mer om världen vi lever i, jämfört med när Millenniemålen började gälla år 2000. Världen har gjort stora framsteg när det kommer till ekonomisk och social utveckling. Miljömässigt, däremot, har utvecklingen gått i helt fel riktning.

”Idag lever färre människor i fattigdom, färre människor går hungriga och fler barn går i skolan. Idag vet vi också mycket mer om världen vi lever i, jämfört med när Millenniemålen började gälla år 2000.”

Sedan början av 2016 arbetar FN med 17 nya globala mål som kommer gälla fram till år 2030. De här målen kallas de globala målen för hållbar utveckling, eller Agenda 2030. Fem av målen berör miljö, klimat, och hållbar användning av jordens resurser.

bild-1

Mål 5 bland de globala målen för hållbar utveckling handlar om jämställdhet mellan män och kvinnor. Här deltar jag i en paneldebatt tillsammans med Namibias Ambassadör om hur könsrelaterat våld skiljer sig länder emellan. Foto: Kudakwashe Chinjekure.

Från Millenniemålen till Agenda 2030
United Nations Association of Zimbabwe arbetar med att främja FN:s arbete i Zimbabwe. Implementeringen av Agenda 2030 är en av de största frågorna just nu och ett av projekten som United Nations Association of Zimbabwe driver kallas “MDGs to SDGs”, vilket fokuserar på övergången från Millenniemålen till Agenda 2030. En stor utmaning för FN och världen är att få arbetet med Agenda 2030 att ta vid så fort som möjligt. United Nations Association of Zimbabwe samarbetar med universitet, statliga institutioner och civilsamhällesorganisationer för att påskynda implementeringen.

Under min praktik har jag arbetat mycket med projektet MDGs to SDGs. Jag har hållit föreläsningar på universitet och gymnasieskolor om utvecklingsfrågor, deltagit på möten och workshops om utvecklingsfrågor som anordnats av regeringen, och varit med och arrangerat event och kampanjer.

bild-2

United Nations Association of Zimbabwe samarbetar med ett tiotal universitet över hela Zimbabwe. Här besöker vi Bindura University of Science Technology. Foto: Hlengisile Jiyane.

“The SDG Generation”
Agenda 2030 gäller alltså från och med 2015 och 15 år framöver. När jag håller föreläsningar på universiteten i Zimbabwe brukar jag fråga studenterna hur gamla de kommer vara om 15 år – de flesta svarar 35-40 år. Det är unga människor idag som de kommande 15 åren kommer sitta på de beslutsfattande positionerna i samhället och leda stora företag. De kommer spela en avgörande roll för arbetet med de globala målen och har därför kommit att kallas “the SDG Generation”.

”Det är unga människor idag som de kommande 15 åren kommer sitta på de beslutsfattande positionerna i samhället och leda stora företag.”

Universiteten spelar en särskilt viktig roll för implementeringen av de globala målen. Genom forskning och utveckling får vi ökade kunskaper och ny teknik. Universiteten är dessutom det forum där framtidens ledare och beslutsfattare utbildas. United Nations Association of Zimbabwe fokuserar mycket av sitt arbete på “the SDG Generation” och har ett starkt nätverk där universitet och gymnasieskolor över hela Zimbabwe ingår. Genom debattävlingar, kampanjer och föreläsningar får studenter lära sig mer om Agenda 2030 och hur de kan bidra till hållbar utveckling.

Tove Forsbacka Karlsson
Internationell praktikant i Zimbabwe