Gästinlägg Tove Vikstörm



Ni har väl inte glömt bort våra internationella praktikanter Daniel Löwendahl och Tove Vikström, som praktiserat på FN-frbunden i Georgien och Armenien? Nu är de tillbaka i Sverige igen och kommer under januari och februari besöka FN-föreningar och FN-skolor runt om i landet och berätta om sina erfarenheter genom föreläsning, rollspel och fotoutställning. Här kan du se om de kommer till din skola eller en förening i din närhet. Kontaktuppgifter till alla föreningar hittar du här! 



Helsingborgs FN-förening + Skolan
16 januari
Malmö FN-förening 
17 januari
Svenska FN-förbundet kansli 
21 januari
Danderyds gymnasium
22 januari
Täby Enskilda Gymnasium 
23 januari
Hulebäcksgymnasiet, Mölnlycke
31 januari
Göteborg FN-förening  
31 januari
Elof Lindälv, Kungsbacka
4  februari
Norrköpings FN-förening
4 februari
Nyströmska skolan Söderköping
5 februari
Karolinska skolan, Örebro
30 januari
Sollefteå FN-förening  
Slutet på februari
Slutet på februari

Umeå FN-föreninng


Missa inte chansen att lyssna på Tove och Daniel, förhoppningsvis kommer vi ha möjlighet att skicka ut internationella praktikanter även i framtiden. Kanske är du en av dem? 


Här kommer ett sista gästinlägg av Tove!
Hälsningar Ulrika

– – –

Hemma igen!
Efter fyra månaders boende och praktik i Armeniens huvudstad Jerevan är jag nu tillbaka i Sverige med många intryck och erfarenheter rikare. Jag ska nu göra mitt bästa för att sammanfatta min tid där borta och jag ska säga er att det inte är det lättaste!

Under min resa har jag…
fått göra något som jag länge drömt – testa på att jobba utomlands! 
lärt känna många fina människor och fått många nya vänner. 
levt i och upplevt en ny och främmande kultur där männen generellt fortfarande är de som bestämmer, där kvinnorna i nya förhållandena flyttar till männens familj (tvärt om är i många fall otänkbart), där sex före äktenskapet är förfärligt framförallt för kvinnor, där andra religioner än kristendom är främmande, obekanta och skrämmande, där familjen har en stor, stark och central roll i samhället, där omsorgen om de äldre är stor och varm, där korruption och mutor fortfarande är ett problem och där det alltid finns tid för en kopp te eller en kopp kaffe (oavsett hur lång att göra listan är). 
fått många fantastiska och oförglömliga minnen. 
hört många intressanta, hemska, spännande och fina historier om hur det var att leva i Sovjetunionen och sett massor med förfallna fabriker som stått orörliga ända sedan kollapsen av Sovjetunionen. Arvet från Sovjetunionen är ständigt närvarande i Armenien, oavsett om det är positivt eller negativt.  
lärt mig att uppskatta säkerhetsbälten i de få bilar där det faktiskt fanns (3 av 50 bilar kanske!) och varje gång jag lyckats ta mig över trafikerade gatorna har jag konstaterat att ”jag tack och lov klarade det även denna gång”
fått lära mig mer om hur det internationella biståndssystemet fungerar. Jag har sett att FN jobbar med så mycket mer än bara vaccinera barn mot polio eller delar ut mat. Jag har sett och förstår hur viktigt FN:s och andra organisationers arbete är och att det faktiskt gör skillnad. Men jag har också blivit påmind om hur frustrerande det kan vara att vara en organisation som vill och kan förändra men inte har pengar att göra det. Jag har också upplevt hur svårt och känsligt det kan vara att jobba i konfliktdrabbade länder. Vad kan vi säga? Vad kan vi göra? Hur ska vi gå till väga för att inte förvärra? Vad kommer folket att tycka om vår oss när vi presenterar detta projekt? Kommer folk att hamna i trassel om vi säger att det är ett projekt armenier och azerbajanier? Ständiga avväganden.   
kastats runt och trängts i mycket överfulla minibussar och snabbt kommit att prioriterat bort det typiska svenska behovet av tomrum runtomkring sig. 
lärt mig att uppskatta värme, punktlighet, planering och organisering (avsaknaden av planering, punktlighet och organisering resulterade i att jag tog det säkra för det osäkra och var på flygplatsen hela fem timmar innan avgång – till sist lärde jag mig att man aldrig vet vad som inträffar…)
fått leva i ett land som är starkt påverkat och hämmat av konfliktfyllda relationer till grannländer och jag har fått höra många hemska och starka berättelser om konflikten med Azerbaijan, om jordbävningen år 1988 och om folkmordet för nästan 100 år sedan.  
levt i ett land där jag inte kunnat kommunicera med befolkningen då jag verken pratar armeniska eller ryska. Just denna punkt har varit oerhört frustrerande och jag önskar att jag någon gång kommer att kunna lära mig språken och återvända till Armenien för att kunna prata, fråga och lyssna på människorna.  
önskat att flera kan få samma möjlighet som jag att uppleva allt som jag fått uppleva– det är så många oförglömliga minnen jag kommer att bära med mig.
fått massor med inspiration att fortsätta jobba för en bättre framtid! 
Nu, som ett avslut på denna fina praktik, ska jag genomföra ett informationsarbete som innebär att jag ska dela med mig av mina erfarenheter från min praktik. Jag kommer att göra det i form av ett rollspel för olika gymnasieskolor och FN-föreningar. Det ser jag verkligen fram emot, det ska bli roligt att få prata om något som ligger mig så varmt om hjärtat!
 Hoppas vi ses där ute i någon FN-förening, FN-skola eller på annat sätt!
Vill du att jag ska komma och prata hos er, har du några frågor som du vill fråga eller vill du kanske få kontakt med mig så kan du kontakta mig på tove.vikstrom@gmail.com   =)
Tack för mig,
Tove Vikström

Gästinlägg från Tove i Armenien


Spänningarna mellan Armenien och Azerbaijan har under den senaste tiden tilltagit och den sedan 20 år frusna konflikten om Nagorno Karabach tyckts vara svårlöst. Spåren av konflikten är tydliga, framförallt vad gäller retoriken gentemot ”den andre”, blockerade handelsförbindelser och stängda gränser. Vill ni läsa mer så kan jag rekommendera vår utrikesministers bloggpost om detta, Anledning till oro

Vänskap över landsgränserna!

 

Med stöd av svenska Forum Syd (och genom det Svenska FN-förbundet) driver det Georgiska FN-förbundet i samarbete med det Armeniska FN-förbundet och FN-förbundets initiativgrupp i Azerbaijan ett projekt som gör det möjligt för ungdomar från de olika länderna att träffas, utbyta tankar och lära känna ”den andre”. Syftet med programmet ”Confidence Building in South Caucasus” är att jobba konfliktförebyggande genom att bland annat skapa träffpunkter för ungdomar.
Jag fick möjlighet att vara med under ett av ungdomsutbytena. Jag kom hem därifrån full av inspiration, engagemang och hopp! Ungdomsutbytet ägde rum under en vecka i december då omkring 30 ungdomar från Armenien, Azerbaijan och Georgien träffades. På programmet stod kulturutbyte, seminarier, utbildningar och workshops. Flera olika saker diskuterades, bland annat genus, våld i hemmet, situationen i de olika länderna, medling och konflikthantering. Givande diskussioner som varvades med övningar och tankeställare. Utöver detta han ungdomarna med att gå rundturer i städer, tittar på olika kulturella utflyktsmål och lära känna varandras länders matkulturer. Programmet var utformat så att det har funnits ganska mycket fritid så att ungdomarna själva kan träffas och umgås på egen hand.    
Resultatet blev lyckat och många nya vänskapsband knöts över landsgränserna. Det kom till och med tårar från några av deltagarna när det var dags att säga hej då. Jag ska ärligt säga att jag (i egenskap av att vara gruppkoordinator) var bra nervös innan vi åkte iväg då det lätt kan uppstå konflikter mellan armenier och azerbajanier så jag var ständigt beredd på att använda min konflikthanteringskunsakper men de behövdes aldrig användas. Istället kunde jag glädja mig åt att ungdomarna skålade, umgicks, skrattade och samarbetade fint med varandra utan problem.
 Några av ungdomarna som var med i projketet
För mig är programmet är ett fint bevis på att även om gränserna är stängda och om den officiella dialogen är obefintlig finns det hopp om att ungdomarna kan bryta denna trend!  
Jag vill avsluta med att tala om att våra skattepengar som finansierar detta projekt (genom bistånd) verkligen går till något alldeles utmärkt. Något som verkligen gör skillnad! Så skattebetalare – sträck på er!

Samarbetsövningar hjälper till att lära känna varandra och att våga lita på varandra
Av: Tove Vikström

Dubbelt gästinlägg: Georgien och Armenien

Vi har ju under en tid fått följa både Daniel Löwendahl och Tove Vikström, som har praktik på FN-förbunden i Georgien och Armenien. Idag kommer ett inlägg som de har skrivit gemensamt!
– – –
Vi, Daniel och Tove, har under de senaste två veckorna besökt varandras länder (Georgien respektive Armenien) och respektive FN-förbund. Det har varit två spännande, intensiva, roliga och lärorika veckor. I detta blogginlägg tänkte vi tillsammans dela med oss av våra upplevelser vad gäller likheter och skillnader mellan de två olika ländernas FN-förbund.

Det Georgiska och det Armeniska FN-förbunden jobbar, tillsammans med en motsvarande organisation i Azerbajdzjan, med ett så kallat ”Confidence Building” projekt. Projektet finansieras med svenska biståndspengar genom det svenska FN-förbundet. Syftet med projektet är att skapa förtroende mellan nationerna genom ökat samarbete och ökad medvetenhet om ”den andre”. Rent praktiskt handlar detta om att ungdomar från de olika länderna möts både lokalt och över gränserna för att delta i utbildningar, olika läger och utbyten där de får möjlighet att lära sig om varandra och dela med sig av sina erfarenheter.

Unga och glada armeniska deltagare i en av utbildningarna inom ramen för ConfidenceBuilding
För stunden jobbar det Armeniska FN-förbundet enbart med det ovannämnda projektet men har tidigare bland annat jobbat med att stärka kunskapen om FN genom kampanjer och FN-rollspel. Det Georgiska FN-förbundet jobbar idag med flera andra projekt till exempel för integration av minoritetsgrupper och för asylsökandes rättigheter. Förbunden är starkt beroende av de stöd de får för de olika projekten (via biståndgivare) och medlemsavgifter motsvarande de vi har i Sverige finns inte. Vilket gör deras ekonomiska situation svår och sårbar.  
Besök på ett daghem för funktionsnedsatta i Georgien. En del av det Georgiska FN-förbundets ANI-projekt.


I det Armeniska FN-förbundet finns för tillfället endast två anställda tappra tjejer som trots motgångar i projektansökningar kämpar vidare vilket är en stor skillnad gentemot det georgiska FN-förbundet som har ungefär 30 anställda och en god ekonomisk situation. Detta påverkar även stämningen och känslan som finns i de två organisationerna. Vår spontana känsla av det Armeniska FN-förbundet är att det drivs av mycket engagemang från frivilliga medan det Georgiska FN-förbundet upplevs som en mer väletablerad, självständig och resursstark organisation. Vi har även upplevt att båda förbunden känns familjära och de anställda är mycket sympatiska och engagerade i sina olika roller.

Att kunna samarbete  med andra ungdomar är viktigt för att kunna skapa en bra grund för förändring i samhället. En del av utbildningarna inom det Armeniska FN-förbundet ägnas därför åt samarbetsövningar, som här på bilden.

Ett av det Georgiska FN-förbundets största projekt handlar om integration av minoriteter i det georgiska samhället. Här (på bilden) möts azerbaijanska och georgiska ungdomar for att tillsammans lära sig om miljö och hållbarhet.
Av: Daniel Löwendahl och Tove Vikström,

Gästbloggare Tove i Armenien: Folkmord

Det känns som om det inte går en enda dag här i Armenien utan att folkmordet berörs på ett eller annat sätt. Antingen kommer det upp under samtal om historien, när relationen till grannläder diskuteras, när familjehistorier berättas, när politik diskuteras, när projektidéer diskuterar och utarbetas eller så ser jag minnesmonumentet som är synligt över nästan hela staden. Ständigt dessa påminnelser om det som hände.  
Det är nu nästan 100 år sedan folkmordet men ändå är det så närvarande i vardagslivet. Jag har under den senaste veckan skrivit en artikel för svenska FN-förbundets tidning Världshorrisont om det armeniska folkmordet. I samband med detta gjorde jag en intervju med en av tjejerna på kontoret. En av de sakerna som hon sa fastnade hos mig: Vi är inte arga längre. Vi är inte ledsna längre. Det är hundra år sedan nu och vi vill ha ett erkännande av folkmordet. Vi vill ha en upprättelse för alla en och en halv miljon människor som dog under folkmordet.
Folkmordet är ett känligt internationellt ämne. Kommer ni ihåg diskussionerna i Sverige för knappt två år sedan som slutade med att Sverige nu är ett av omkring 20 länder som nu formellt erkänt folkmodet (om ni inte kommer ihåg kan ni läsa denna artikel från mars 2010 http://www.dn.se/nyheter/politik/riksdagen-erkande-folkmord-pa-armenier). Om ämnet var känsligt i lilla Sverige, kan ni kanske förstå hur det är här. Att Turikiet förnekar folkmordet är en av huvudanledningarna till att Armenien och Turkiet inte har några diplomatiska relationer, att gränsen mellan dem är stängd och att deras relation är spänd. Folkmordets sätter som sagt fortfarand sina tydliga spår i samhället. 
Jag och en vän tog oss en promenad i det fina höstvädret upp till minnesmonumentet för folkmordet här i Jerevan. Där brinner bland annat en evig eld för att hedra offren och folk kommer fortfarande och lägger blommor där till minne av de en och en halv miljon människor som dog under folkmordet. I närheten av minnesmonumentet finns även ett museeum om folkmordet och jag blev tagen av museet. Jag kom ut därifrån med en klump i magen och undrade varför jag aldrig hört om detta tidigare? Inte en enda gång har jag hört det i skolan eller på universitetet. Likheten med förintelsen var så slående där inne i museet men ändå har det aldrig nämnts under alla gånger vi pratat om förintelsen. Här i Armenien fick jag höra hur någon citerade Hitler (innan förintelsen), han ska visst ha försökt att rättfärdiga förintelsen med orden: ”Vem kommer ihåg förintelsen av armenierna?”Jag förstår nu, på något sätt en med djupare förståelse, hur viktigt det är att berätta om historien för att vi ska kunna förhindra att det händer igen. 
Den 3 december släpps FN-förbundets tidning Världshorrisonts temanummer om folkmord! Läs, sprid kunskapen och tillåt det inte att inträffa igen
Av Tove Vikström

Gästinlägg: Tove i Armenien -6v senare

Nu har jag bott i Armenien i ungefär 6 veckor. Under dessa första sex veckorna har jag lärt mig massor både om hur biståndet fungerar i verkligheten men även en massa om hur det är att vara ny i ett land.

Det är inte lätt med bistånd – processen kan tyckas (och är!) invecklad och krånglig men oj vad viktigt det är och vilket skillnad det gör. Jag bara önskar att vi (det armeniska FN-förbundet) kunde finansiera fler av våra bra och utarbetade projekt. Men det kan vi inte, vi är, som så många andra NGO:s, ständigt beroende av finansiering. Jag fick under mina första veckor på kontoret söka efter olika finansieringskällor, vilket kan vara allt från organisationer eller företag som säger att de har pengar som de vill investera i olika projekt och så ber de organisationer att komma med förslag på vad de vill göra med pengarna. 

Men det är inte så lätt. För ofta, nästan alltid, så ställer givarna så många krav att man bli alldeles tokig. Det kan vara allt från att organisationen ska jobba vattenfrågor och vara lokaliserad i Afrika, eller så ska landet vara med i EU för att få ansöka, eller att pengarna inte får användas till lokalhyra eller så ska organisationen endast bestå av unga. Det är så många krav och det är så frustrerande att läsa. För mig är det konstigt att givarna stället krav på vart deras pengar ska gå till när vi, som är på plats, bäst borde vet vad det finns för behov här – vad som verkligen behövs göras. Det måste vara himla svårt att sätta upp kraven där borta på andra sidan jorden. 

Förutom denna frustration känner jag att jag börjar lära känns landet bättre och bättre. I början är det alltid lite svårt att förstå hur saker och ting fungerar, framförallt när man inte kan prata språket. Nu kan jag några nödvändiga fraser som ”God morgon”, ”Hur mår du”, ”Jag mår bra”, ”Kan du stanna vid nästa busshållplats” och ”Tack”. 
Jag har också hunnit med att titta lite mer på landet, tillsammans med ett gäng andra turister åkte jag på en rundtur i landet. Gissa om det finns många kyrkor här. Det kryllar av dem! Jag har nog aldrig tidigare vart in i så många kyrkor på en dag och jag kom ihåg att gå ut baklänges ur nästan varenda kyrka (vilket man av respekt ska göra här). Om man dessutom kommer en bit bort från huvudstaden är landskapet jättefint, framförallt uppe i bergen. 
Hoppas att ni också får chansen att komma hit och se detta fina land någon gång!

Av: Tove Vikström